Anledningen till att Ukrainakriget nyttjar väldigt lite flyg, förutom drönare, handlar om att bägge sidorna har ett starkt luftvärn. Och luftvärnet i det här fallet är mestadels ryskt, och en stor del av det går tillbaka till Sovjetunionens tekniska landvinningar.
Robotar, missiler och raketer är en rysk specialitet. Efter det kalla krigets slut så höll ryssarna igång stora delar av den globala rymdfarten med sina gamla sovjetiska system, efter att amerikanerna misslyckats med sina rymdskyttlar.
Ryktena om det sönderfallande Sovjetimperiet med rostiga fartyg och uråldriga vapen, var något som kablades ut över världen på 1990-talet. Vi vet att det inte var helt sant. Ryssland var fortfarande en kärnvapenmakt med starkt humankapital, även om man stod inför utmaningar med försvagad ekonomi och strukturomvandlingar.
Det talas om att den unipolära tiden är slut nu, att Ryssland och Kina utmanar USA om världsherraväldet, att det inte längre finns en ensam supermakt som dominerar världen.
Frågan är om det någonsin varit sant? Kina var en stormakt redan på 1990-talet, kanske även tidigare, och även Ryssland som sagt. Och USA var förmodligen inte lika starkt som vi låter påskina, med vapensystem som mest riktade sig mot militärt efterblivna länder, men inte mot jämnstarka motståndare.
Och även om Europa är allierat med USA så är även vår kontinent en stormakt, som egentligen har en egen agenda, som inte alltid passar ihop med Washingtons. Vi nämner detta sällan, eftersom det är lite obehagligt och svårpratat. Men sprängningarna av Nordstream gynnade varken Europa eller Ryssland, däremot gynnade det USA, om vi ska ta ett relativt färskt exempel.
Samarbeten mellan exempelvis Berlin och Moskva skulle främja bägge parter, då tysk industri behöver råvaror, medan Ryssland kan tänkas köpa deras industriprodukter för att utveckla sin vidsträckta geografi. Och ett vidare samarbete skulle förmodligen skapa handelsvägar och kontakter tvärs över den Eurasiska kontinenten. Och detta skulle förstås inte gillas av de andra stormakterna.
Vi har alltså haft minst fyra stormakter sedan kalla krigets dagar, USA, Ryssland, Kina och Europa. Och under senare år har vi även Indien, samt starka regionala spelare som Turkiet, Iran, Sydkorea, Japan och Brasilien.
Varför vi fortfarande sprider myten om den unipolära ordningen är en gåta, eftersom något sådant aldrig existerat. Kanske handlar det om att amerikanska politiker tycker att de missade chansen? De ångrar att de inte agerade hårdare redan på 1990-talet, och tvingade Ryssland och Kina till underkastelse? Frågan är om USA hade förmågan och möjligheterna?
