Donald Trumps skattesänkningar gav rejält med pudding på bordet för arbetar- och medelklassen i USA. Han fortsätter att avreglera marknaden på en rad områden, vilket också främjar näringslivet och jobben. Dessutom är han erkänt skicklig vad gäller utrikespolitiken, där han tvingat Nordkorea till förhandlingsbordet. Kanske är det mest pacifisterna som är oroliga, hans bombningar av Syrien syntes oroväckande för en president som lovat att inte starta fler krig. Men attackerna var tillika begränsade och kanske mest symboliska till sin natur. Även hans mur får allt fler anhängare, då idéerna om öppna gränser krockat ordentligt med verkligheten, både i Sverige och på andra håll i världen.
Allt detta har gjort Trump till en populär president. I vissa mätningar (Rasmussen) är han mer populär än vad Obama var vid samma tidpunkt i sin presidentkarriär. Det har varit ett överdrivet fokus på Trumps framtoning och vokabulär. Ibland har han ett munläder som en gammal hästhandlare från sekelskiftets New York. Men han kan också vara extremt trevlig mot folk som han gillar, och som gillar honom. Däremot är han är inte särskilt sympatisk mot sina belackare, men de är ju å andra sidan inte särskilt välvilliga mot honom heller.
De som fått mer mat på bordet struntar i presidentens ordval. Trump är framgångsrik och följer någorlunda principfast sin linje. Och det verkar som att the deplorables blir allt fler.
