Begreppet den mänskliga faktorn är fascinerande. Det används ofta när en person begått ett misstag, och det får ödesdigra konsekvenser. Som när en pilot glömmer att kontrollera vädret i en viss region, eller missar ett viktigt utslag på något instrument. Det är då den mänskliga faktorn spelar in.
Det märkliga är ju att flygplanet, landningsbanorna och hela infrastrukturen är byggd av den mänskliga faktorn. Det går liksom inte att eliminera människan från ekvationen, fastän vi låtsas det genom det här märkliga uttrycket. Och även om vi kunde skapa någon slags automat, robot eller android, varför skulle den vara perfekt?
Vi vet ju att datorer, hårdvara, mjukvara, kommunikationslinor etc är långt ifrån tillförlitliga. Snarare är ett gammalt arkiv där man skriver in allt för hand mer tillförlitligt i många fall. Men det anses gammalt och klumpigt; att digitalisera hanteringen av i princip all administration anses vara det enda rätta, trots att det sällan fungerar smärtfritt. Särskilt när elen går eller internet ligger nere.
Det finns en strävan efter att eliminera människan från processer inom affärsvärlden, tekniken, men även inom politiken. Många betraktar samhället som en slags maskin, och det är bäst att människan inte kan påverka den. Ju färre mänskliga faktorer och ingrepp, desto bättre. I grund och botten en väldigt antihumanistisk inställning.
Man pratar ibland om demokrati som en slags process, istället för att adressera den enskilda personen som skapade det aktuella politiska förslaget, ty det är ett grupparbete. Och i egentligen mening vet vi knappt vem som skapat en enskild lag numera, eftersom det sitter otaliga byråkrater som lägger sin tid på att förbereda, utreda och färdigställa lagtext, förslag, revideringar och tillägg. De enskilda politikerna pekar ut riktningen, men det verkliga arbetet sköts av en ansiktslös byråkrati.
Den mänskliga faktorn avlägsnas genom utslätning och utblandning. Lagtexterna passerar så många händer, att vi slutligen inte vet vem som skapat dem. Det blir nästan som ett slags kollektivt medvetande, likt ett myrsamhälle. Ju fler som delar på ansvaret desto bättre, ty då landar inte ansvaret på någon enskild individ.
Jag vet att ämnet är känsligt, men jag tror att vi inom en relativt snar framtid kommer att bli tvingade att omvärdera vårt demokratibegrepp. Ty om dåliga lagar och rent förakt för medborgarna kommer ur den här ansiktslösa politiska fabriken – som under covidhysterin – hur ska vi då känna oss bekväma med det här förment demokratiska systemet? Är demokratin ens demokratisk? Eller finns det rent utav möjligheter att manipulera den grå lagstiftarmassan?
Till syvene och sist handlar det ju om människor. Historien har visat oss att det finns rättrådiga och dugliga envåldshärskare, såväl som inkompetenta och elaka demokratiskt valda politiker. Demokratin finns ju egentligen till för att ge alla en röst, och därmed legitimera lagar och förordningar, samt möjligheten att rösta bort dåliga politiker. Hur dåliga politiker blir valda i ett fritt utvecklat demokratiskt system av upplysta väljare är tillika en paradox. Kanske är det så att vi numera litar för mycket på själva systemet, att det ska gallra fram de bästa och dugligaste? Men så det ju förstås inte, de dugliga lär inte söka jobb bland de ansiktslösa byråkraterna. Varför skulle de göra det?
Kan vi eliminera den mänskliga faktorn inom politiken?
Förmodligen går det inte. I den amerikanska kultursfären pratar man ofta om grundlagsfäderna. De personer som var med och skapade självständighetsförklaringen och konstitutionen. De bidrog med sina idéer inom historia, filosofi, statsvetenskap, ekonomi, juridik, personlig erfarenhet osv. Och kanske var det tur att denna grupp människor bestod av just George Washington, Benjamin Franklin, Samuel Adams, Thomas Jefferson etc, och inte några andra personer med andra idéer?
Saker och ting går inte av sig själv. Att gruppen kring USA:s självständighetsförklaring formerades berodde på deras gemensamma intressen, tidsandan samt även personliga skäl. Notera också att ett antal delegater inte skrev under dokumenten.
En så viktig handling som självständighetsförklaringen kan inte skapas av ren slump, den kan inte heller färdigställas av anonyma byråkrater, nej, det kräver ett stort personligt engagemang och kunskap. Samt en person som driver projektet, skriver förlagor och slutligen färdigställer det, i det här fallet var det James Madison. Här ser vi den mänskliga faktorn när den är som bäst.
Det var ingen som enligt demokratiska principer röstade på James Madison eller de andra vildhjärnorna som grundade en av de mest framgångsrika nationerna någonsin. Skapandet av en konstitution är något av en revolutionär eller enväldig handling. Visst kan man rösta om den efteråt, men inte om varenda mening, rad eller stavelse. Det är något av en paradox att världens äldsta och mest välkända demokrati är byggd på en auktoritär text, vars innehåll i och för sig är väldigt frihetligt, och bidrog till skapandet av den amerikanska drömmen.
Ett demokratiskt system kan enligt den här logiken betraktas som en rent upprätthållande verksamhet. En person eller grupp med makt måste först installera systemet, och detta görs paradoxalt nog enligt icke-demokratiska principer. Demokratin kommer alltid efteråt. Sedan, när systemet väl är igång så kan man rösta om saken, retroaktivt. Men dess skapelse är ofta förknippat med kaos, våld och obändiga viljor.
