Dagens så kallade frihandel består av tusensidiga luntor med avtal och harmoniseringar mellan länderna. Det handlar om införandet av likartade standarder, bestämt under långdragna förhandlingar ofta på överstatlig nivå, initierat och drivet av politiker.
Detta är ju inte frihandel, utan snarare en omfattande politisering av handeln samt marknadsregleringar. Och det staten förlorar på tullavgifter tar den in på momsavgifter istället. Det är en slags socialism bakvägen.
Hur kunde det bli såhär? Liberaler och nyliberaler har sjungit frihandelns lov i decennier, och vad fick vi? Monopolkapitalism eller korporativism? Framförallt är det globala storföretag som drar vinstlotten här. De har råd med den omfattande juristkåren som krävs för att följa regleringarna samt lobbying. Det är ju ett sätt att hålla mindre aktörer utanför.
Och det verkar inte ske något uppvaknande heller. Flertalet liberaler stödjer fortfarande den här typen av politiserade handelsregleringar, där tarifferna i och för sig är låga/obefintliga, men överförs till konsumtionsskatt istället (moms). Detta kan observeras exempelvis på Cypern, där momsen var låg innan EU-inträdet, och i takt med att tullavgifterna minskade så ökade momsen stället, medan andra skatter inte rört sig lika mycket uppåt.
Verklig frihandel kräver inga politiska avtal, utan sker mellan privata aktörer länderna emellan. Om produkterna har olika standard så regleras det av marknaden. Glödlampor med brittisk bajonettfattning och bilar med ratten till höger lär fortsättningsvis inte bli en hit i Sverige.
Och vad gäller tullavgifterna så ska de givetvis vara låga, eller helst tas bort i förmån för ett mer enhetligt och förenklat skattesystem. Men tullavgifterna är inte heligare än andra skatter, punktskatter, moms etc. Låga tariffer kan i ett nytt förenklat skattesystem användas för att dra in pengar till staten, på samma sätt som andra skatter. Det är definitivt ingen helig ko.
