Vår liberala demokrati är ofta ansedd som något gott och eftersträvansvärt. Och i den mån systemet kritiseras så avslutas debatten ofta med meningen: demokrati är trots sina brister är det bästa vi kan åstadkomma, inget system är helt perfekt osv.
Det gick en demokrativåg för ca 100 år sedan, då många länder införde lika och allmänna val, vilket innebar att kvinnor kunde rösta, och även män som inte hade förmögenhet eller annat inflytande. Restriktioner fortsatte att gälla för straffade medborgare, omyndigförklarade osv, men i stort sett kunde alla vuxna medborgare gå till valurnorna.
Och sen blev allt frid och fröjd? Nej, inte riktigt. Demokratin fick sin stora utmaning redan på 1930-talet. I Tyskland tog sig det nationalsocialistiska partiet in i riksdagen, och även om de inte var i majoritet utgjorde de en maktfaktor tack vare det demokratiska systemet. De kunde lättare nå maktens höjder, och därefter genomföra sin statskupp.
Är det rättvist att anklaga demokratin för ett totalitärt partis uppgång? Det paradoxala är ju att demokratin ger alla en chans att samla röster, även de som vill avskaffa demokratin. När de väl sitter i den beslutande församlingen, oavsett antal platser, så utgör de en maktfaktor med sin blotta närvaro.
Ett republikanskt system – där valdeltagandet kräver förmögenhet, lön el dyl – skulle förmodligen hållit både marxister och nazister borta från det politiska fältet. Bägge dessa rörelser är revolutionära, och syftar till att påverka och elda upp de fattigare medborgarna, som i ett striktare system inte skulle ha en röst, förrän de samlat ihop pengar eller klättrat på samhällsstegen.
Fast, det är ju inte rättvist om bara de rika får rösta. Det är den grundläggande invändningen. Tanken handlar ju om att de som röstar ska ha skin in the game, och vara delaktiga i samhället. Oavsett om vi gillar det eller ej så är ju pengar eller lön ett slags mått på social framgång och delaktighet. Det är inte helt perfekt, men det anses ju inte det liberala demokratiska systemet heller vara. Inget system är perfekt.
Demokratins nästa misstag handlade om rättvisevågen på 1960-talet. Allt fler grupper krävde rättigheter och en välfärdsstat skapades i många länder. I Sverige fördubblades skattetrycket på knappt tre decennier. Nu var nästan alla beroende av staten i form av bidrag, föräldrapeng, barnbidrag osv. Den stora höjningen av skatten krävde dessvärre större ingrepp i våra privatliv och kontroll över våra löner och ekonomi. Därifrån kan vi i rakt nedstigande led spåra dagens s.k övervakningssamhälle, med penningtvättslagar, insyn i bankkonton osv. Det handlar förvisso om att försvåra för terrorister, men sidoeffekten blev att vår ekonomiska frihet begränsades ytterligare.
Den liberala demokratin förenklade för despotism och diktatur på 1930-talet. Och på 1960-talet så tillät den myndigheter och institutioner att växa och dominera allt större delar av samhället, samt begränsa vår ekonomiska frihet. Två rejäla tabbar, som vi sällan pratar om.
Det finns kritiker som menar att dagens demokratiska system är en slags socialism light. Att det ofrånkomligen leder till pöbelvälde, och majoritetens diktatur över minoriteten. Medan ett mer republikanskt system har striktare grundlagar och kontrollinstanser, som i större utsträckning begränsar lagstiftarnas makt, och eventuella förtryck av minoriteten.
Därför, när man kritiserar demokratin så handlar det inte om att ersätta den med diktatur, utan att istället välja ett system som försvårar omvälvande politik. Maktdelning bör främjas, starkt grundlagsskydd, samt att de röstberättigade har någon form av ansvar i samhället. I dagsläget kanske krav på förmögenhet skulle kunna ersättas med att man är nettoskattebetalare, eller inte lever på socialbidrag under långa tider. Folk som lever på bidrag kommer ju givetvis att rösta på partier som lovar dem ännu mer bidrag, och då är tyvärr karusellen igång igen, och systemet vi kallar demokratiskt upphör att verka för en rättvis och meritokratisk ordning.
