Den klassiska liberalismen tillhör västerlandets framgångssagor, en ideologi som stred för individuella rättigheter och friheter, folkstyre, frihandel etc. Den är tillika intimt förknippad med industrialismens framväxt, progressivism, framtidstro och kapitalism. Ibland kan alla dessa samhälleliga fenomen knappt skiljas åt, och det kan vara svårt att veta vad som är politik eller en konsekvens av naturliga förändringar och tidens anda.
Att adeln förlorade makt till köpmän och fabrikörer var delvis ett resultat av utvecklingen och den höga innovationsnivån. Handel och tillverkning blev mer lukrativt än krig, erövringar och storjordbruk, som var adelns paradnummer. Och den nya köpmannaklassen (borgarna) ville skapa ett samhälle som inte var byggt på arv och härkomst, utan på förmåga och innovation. Och då blir den klassiska liberalismen en naturlig ideologi, där man ger rättigheter på individnivå, upplöser den rojalistiska samhällsordningen samt inför friare ramverk för handel, tillverkning, import och export.
Samtidigt skedde stora förändringar vad gäller kyrkan och tron. Reformationen gav Nordeuropa större frihet från Rom och det katolska maktnätverket. Det uppstod ett flertal olika protestantiska kyrkor, och alltfler blev agnostiker och ateister. För att hålla samman kulturen och samhället så lanserades tanken om religionsfrihet. En slags fredlig balans mellan kulturellt likartade trosuppfattningar.
Den klassiska liberalismen skördade stora framgångar och dess ideologiska kärna var tämligen oförändrad ända in på 1900-talet, när socialliberalismen sakta tog över, framförallt efter andra världskriget. Starkt influerad av socialdemokratin och med krav på ännu fler rättigheter och fördelningspolitik. 1970-talets nyliberalism blev delvis ett steg tillbaka, men enbart inom vissa specifika områden gällande framförallt handel och kommers.
Dagens liberalism har närmast förvanskats till någon slags rättighetstiggeri och förändringsromantik, där det sällan talas om skyldigheter, och ideologin har förskjutits kraftigt åt vänster.
Jag menar att den klassiska liberalismen styrka ligger i att den är både reaktionär och progressiv. Något vi glömt bort idag. Man lät sig inspireras av antikens demokratier, republiker, äldre tiders folkliga råd och ting – och därutav skapade man ett modernt valkungadöme, den västerländska republiken, som blev det vi i vardagligt tal kallar för demokrati.
Synen på religion var också präglad av antiken – vi vet ju att dåtidens stora tänkare lusläste all grekisk litteratur – och tanken var att medborgaren skulle få dyrka vilken gud hon ville, men medborgaren skulle givetvis respektera det övriga pantheon.
Mycket av det här är fullkomligt genialiskt och väl genomtänkt. Definitivt inget man kastar ut med badvattnet. Hur kommer det sig då att den klassiska liberalismen marginaliserats och förvanskats till oigenkännlighet?
Om vi börjar med samhällets styre så hade de klassiska liberalerna inte en tanke om att alla skulle vara delaktiga. Grundtanken var att fria, bildade och samhällsengagerade medborgare hade del i rikets styre. I dag har människor som är bidragstagare eller beroende av staten också rösträtt. Detta kan ju givetvis leda till bidragsoptimering, dvs att man röstar på det parti som ger mest bidrag till sina klienter. Och då har vår vackra demokrati blivit till ett pöbelvälde.
Politiken har förvandlats till ett klient-system för ekonomisk optimering, och stöld av skattemedel.
Vad gäller fri rörlighet (aktuellt i dessa tider), så avsågs det inte att folk skulle få bosätta sig vart som helst. Att resa fritt är en sak. Att tillfälligt bo på en annan plats är något annat. Och slutligen att flytta och permanent bosätta sig är en tredje sak. Min frihet att flytta och bosätta mig vart jag vill kontrasterar ju mot lokalbefolkningens frihet, som kanske inte vill att jag bosätter mig där.
Att bli accepterad av ett nytt samhälle och gemenskap är en välförtjänt lycka – och inte en rättighet.
Även tankarna kring frihandel har förvanskats. Ska vi verklige sälja krigsmaterial till land A, som planerar att anfalla land B, och tänk om de anfaller oss därefter? Ska vi sälja avancerad teknik till ett sådant land? Vi noterar att frihandel fungerar bäst för ofarliga dagligvaror mellan fredliga närbesläktade länder. Dagens frihandel har dessutom urholkats av 1000-sidiga handelsavtal som reglerar hur frihandeln ska gå till. Verklig frihandel är just handel utan regleringar och snåriga avtal.
Frihandel ska betraktas som ett slags ideal som vi strävar efter, och inte en naturlag, eller en politisk trollformel som kan anta alla möjliga skepnader.
Den klassiska liberalismen såg mångt och mycket människan som ett oskrivet blad. Vi hade potential, möjligheter och genom studier och hårt arbete kunde vi fylla det där bladet och bli något. Den amerikanska frasen; Life, Liberty and the pursuit of Happiness är inspirerad av dylika tankar. Idag används det oskrivna bladets filosofi för att berättiga någon slags arvlöshet, att alla människor i grund och botten är lika, att vi är lika värda etc. Detta rimmar givetvis illa med människans väsen, då vi värderar våra barn högre än en främling. Kärlek, affektion och vänskap skulle bli omöjligt om alla var samma, lika och könlösa neutrum.
Människans enorma variation av både kroppsliga och mentala särdrag är något vi borde värdera högt. Vi ska inte sträva efter att bli halvbildade, sterila enhetsmänniskor.
De klassiska liberalerna såg individen som samhällets minsta beståndsdel, vilket återspeglades inom juridiken, samt vilka rättigheter och skyldigheter vi hade gentemot varandra och samhället. Tanken om individen har sakta förvandlats till dagens hyperindividualism, krampaktigt självförverkligande, alienation och ensamhet. Men vi är ingenting utan samhället. Vi kan inte föröka oss ensamma, vi behöver vänner, släkt, familj och ett samhälle runt omkring oss, där vi kan leva och verka.
Jag skulle kunna fortsätta länge att räkna upp tankar som förvanskats till oigenkännlighet av dagens liberaler. Mitt sista exempel blir staten, som skulle hållas liten och begränsad, men istället har den vuxit till ett enormt och okontrollerbart monster i många liberala västerländska länder. Vi har idag begrepp som nannystate, deep state, övervakningssamhället etc etc.
Den moderna liberalismen har i det närmaste förvandlats till en antites av sitt ursprung. Svart har blivit vitt, och gott har blivit dåligt. Vänstern har annekterat liberalismen, och vänstern är idag en kaosideologi, vars syfte framförallt är att bryta ner, rasera, förnedra, häckla och förändra för förändringens egen skull. Sedan den egentliga socialismen dog under 1990-talet är detta allt som finns kvar, en djupt ressentiment mot den egna kulturen och civilisationen.
Kan den klassiska liberalismen räddas? Eller är det dags att ta nya tag och bygga något nytt? Även om namnet liberalism i mångt och mycket är fördärvat så finns de noga övervägda och välgrundade idéerna kvar. Ideologin är dessutom prövad och välfungerande. Även om den klassiska liberalismen byter namn eller skrud, så kommer innehållet att finnas kvar i vår kultur i någon form. Så länge vi förstår att det var vår specifika historia och kultur som bringade fram den mest frihetliga och framgångsrika ideologin som existerat. När vi försöker utöva vår frihet, utan att inskränka andras, så finns det åtminstone lite hopp kvar därute.
