Även folk som är måttligt intresserade av politik har börjat fundera på om makthavarna verkligen går folkets ärenden? Kanske lyder våra ledare andra krafter? Är de köpta, styrda eller pressade att utföra ett uppdrag frikopplat från folket och folkviljan?
Den klassiska västerländska konstitutionen bygger på att all makt utgår ifrån folket. De folkvalda utgör medborgarnas förlängda arm, de har egentligen inget uppdrag bortom detta. Genom att vi röstar på deras idéprogram så bekräftar vi riktningen. Och det finns inget mer. Inga överraskningar, inga nya påfund som ändrar kursen markant.
Den moderna politiska klassen är emellertid helt frikopplad, agendan skapas ofta i efterhand, och utgår mer sällan från det ursprungliga politiska uppdraget som röstats igenom i god demokratisk ordning. Vi inbillar oss att överstatliga organ som FN, EU och Nato påverkar politiken i större utsträckning. Det finns också stora mäktiga företag eller intressegrupper som också via lobbying leder politikerna i olika riktningar.
De flesta inser att världen fungerar såhär numera. Kanske har det alltid varit så? Vem vet? Och det är svårt att placera brytpunkten exakt. Många föreslår tiden efter 9-11-attentatet, andra finanskrisen 2008, migrationskrisen 2015 eller kanske så långt tillbaka som 1963 och mordet på Kennedy. Världen ändras ständigt, men ibland uppstår en slags acceleration, och man känner att flödet tar en ny riktning.
Det är det här samhällsklimatet som lägger grunden för dagens låtsasintervjuer med statsministern, där hon får frågan: Vilka slutsatser drar du. Skulle man minskat migrationspolitiken? Och svaret som ges är att migrationspolitiken lades om helt 2014.
Ett exempel bland många. Alla vet att det är rena lögner som sprids på bästa sändningstid i statsmedia. Få blir berörda på djupet, man postar ironiska bilder på sociala medier, men accepterar i tysthet att politikerna vi röstat på blåljuger oss rätt i ansiktet. Makthavarna går förmodligen andras ärenden, bryter med det politiska mandatet de fått vid föregående val, och håller överstatliga organisationer högre än folkviljan. Vi vet egentligen inte vem som styr, om det är slumpen, eller någon som kontrollerar marionetterna. Vi har ingen aning, och vi behöver inte lägga tid och energi på detta idag; det spelar ingen roll för den här diskussionen.
Vad som spelar roll är att bandet mellan politikerna och folket brustit. Makthavarna agerar utifrån en främmande agenda och ljuger utan följdfrågor eller påföljder.
Det politiska styret framstår som alltmer laglöst. Jag tror de flesta delvis håller med om det. Vilket följaktligen innebär att våra politiker är kriminella. Detta håller inte alla med om däremot. Språkbruket anses för grovt, överdrivet och uppjagat. Ofta förklaras politikernas misstag med att de är korkade, naiva, haft otur eller ideologiska skiljelinjer. Att media vilseleder folket, att journalisterna inte gör sitt jobb, att fel politiker blivit valda, att det kommer att bli bättre bara vi blir av med nuvarande styre osv.
Samtidigt som kritiken mot politikerna växer, så växer också bortförklaringarna, något vi inte heller vill kännas vid. Jag tror det handlar om en slags självbevarelsedrift; vi vill inte se världen för vad den verkligen är, eftersom den är alldeles för mörk. Vem vill leva i ett samhälle där vi styrs av kriminella, oligarker och deras avlönade klienter? Då är det lättare att mumla om konspirationsteorier, korkade sossar och tycka att statsministern bara är en dum kärring, vilket är illa, men inte så illa.
