För inte så länge sedan fanns det ett mäktigt imperium som sträckte sig över hela världen, från Europa, Nordamerika, Centralamerika, Oceanien, Asien, Mellanöstern till stora delar av Afrika. Efter andra världskriget delades imperiet upp, och inte mycket återstod, åtminstone enligt den konventionella förklaringen.
I dessa tider av självömkande postkolonialism kan det vara intressant att betrakta fenomenet ur ett mer nyktert perspektiv. För det första, det vi måste inse är att britternas kolonialism inte var gratis. Många kolonier kostade mer än vad de levererade i skatteintäkter eller privata vinster från brittiska företag. För det andra så krävdes det ibland stora investeringar i infrastruktur, skolor, sjukhus osv. Vissa av kolonierna var på stenåldersnivå när de inlemmades i imperiet, och kostnaderna för att utveckla dem blev omfattande.
Ur en kolonialists perspektiv så handlar det förstås om att hålla balansräkningen sund. Lönsamma kolonier kan bekosta fortsatt expansion, och betala för infrastruktursatsningar i de nya kolonierna, tills även de blir lönsamma.
Sen är det förstås inte fullt så enkelt, lönsamheten kan skifta, och vissa kolonier blir kanske aldrig lönsamma utan de behålls av strategiska skäl. Sockerrörsodlingarna i Karibien blev olönsamma efter slaveriets avskaffande och när socker kunde framställas mer effektivt. Och brittiska positioner i Gibraltar, Malta, Cypern, Palestina hade främst geopolitiskt ursprung, och inga möjligheter att bli lönsamma.
Indien, som länge var juvelen i kronan var förstås lönsam, samt även Kanada och Australien som hade en lösare koppling till imperiet. Även de förlorade amerikanska delstaterna var lönsamma, men de slog sig fria redan under slutet av 1700-talet, och imperiet fick delvis lägga om sin strategi.
År 1945 gick balansräkningen nätt och jämnt ihop, med anmärkningsvärt många kolonier som gick med förlust, därutöver hade England stora skulder från kriget, och spiken i kistan var förmodligen Indiens frånfälle 1947. Utan det lönsamma Indien blev det svårt att försörja alla de andra mindre lukrativa områdena. Och notera att flera av staterna på den Arabiska halvön ännu inte hade satt igång med storskalig oljeutvinning, och de var fortfarande en förlustaffär.
Årtiondena efter andra världskriget föll imperiet samman, kolonierna blev självständiga en efter en, och väldet minskade rejält i omfång. Idag består det Brittiska samväldet av Storbritannien och Nordirland, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Samt några mindre kolonier utspridda över klotet, sammanlagt ca 142 milj undersåtar.
Med lite god vilja kan återstoden av det brittiska samväldet fortfarande betraktas som en stormakt, även om de har självständiga regeringar så samverkar de kring en rad områden samt har ekonomiska, kulturella och militära band till varandra. Lägg därtill de goda relationerna med den forna kolonin USA, då kan man fortfarande betrakta ”anglosfären” – kanske inte som ett renodlat imperium – men en ytterst stark maktfaktor i världen, oavsett om det är London eller Washington som styr.
