Mångkultur, pluralism och kosmopolitism är inga direkta modeord. Många är trötta på fenomenet, vi ser segregation, integrationsproblem, ghetton, konflikter och brottslighet. Det hela framstår som ett misslyckat samhällsexperiment. Trenden går mot stängda gränser, slutenhet och en avveckling av projektet.
Jag vill härmed slå ett slag för mångkulturen.
För 5 år sedan flyttade jag till Limassol, som är en hamnstad på Cypern, beläget vid foten av Troodosbergen, mellan ruinerna av de antika städerna Kourion och Amathus. Cypern tar in få flyktingar, men desto fler vanliga invandrare. Det är en naturlig samlingsplats för folk av olika nationaliteter, och Cypern har flest utländska invånare i Europa efter Luxemburg.
Brottsligheten är låg, det finns inga förortsghetton, folk lever i frid och fröjd. Somliga blandar sig, medan andra håller sig för sig själva i sin egen grupp. Mångkulturen är inte planerad eller påtvingad, den har vuxit fram organiskt. Och den som inte vill leva i hamnstaden med en massa andra nationaliteter kan flytta upp i bergen eller till huvudstaden Nicosia, där finner man en mer homogen grekisk kultur.
De vanligast förekommande nationaliteterna i Limassol, förutom grekcyprioter är bulgarer, rumäner, indier, filippinare, vietnameser, kineser, ukrainare, ryssar, britter och diverse andra EU-medborgare.
På grund av den tidigare fiendskapen mellan grekcyprioter och turkcyprioter så finns det inte så många muslimer i republiken Cypern. Några av de gamla moskéerna i Limassol är emellertid aktiva, och det förekommer mindre grupper från Egypten, Libanon etc. Man lockar också till sig rika araber att investera i landet, mot att de får uppehållstillstånd och/eller medborgarskap.
Greker har ofta levt tillsammans med andra nationaliteter, både under ockupationen i det Osmanska imperiet, med även tidigare i det Bysantinska riket, det Romerska riket, och redan under den grekiska kolonisationen av Medelhavet. Andra statsbildningar som är kända för sin blandning av nationaliteter är Österrike-Ungern, USA, Schweiz etc. Medan Japan, Norden och delar av Kina är mer kända för sin homogena kultur.
Om jag själv får välja så föredrar jag mångkulturen. Jag trivs i en miljö som är varierad. Men jag vill inte påtvinga mitt sätt att leva på andra, jag vill inte förvandla mina åsikter till ett politisk program. Det naturliga är kanske att vi har olika typer av städer, där hamnstäder är mer kosmopolitiska till sin karaktär än exempelvis städerna på slätterna, skogarna eller i bergen.
Man kan givetvis också argumentera för att folket som flyttat till Cypern är väldigt västerländskt till sin karaktär, och att det egentligen inte alls rör sig om en mångkultur, utan olika variationer av vår egen kultur.
Och jag kan köpa det argumentet. Mångkultur handlar inte nödvändigtvis om att blanda alla kulturer, utan företrädesvis folk som trivs tillsammans och respekterar varandra.
