Demokrati är för många en självklarhet. Det handlar om att alla myndiga medborgare får lägga sin röst vart fjärde år, därefter formas ett parlament och en regering som lotsar folket vidare på den politiska färden. Det låter enkelt och naturligt. Demokratin är oomtvistad och kanske det enda sättet att styra ett land, allt annat är sämre och lutar åt fascism och despotism.
Även om demokratin har en del brister så anses det inte finnas någon bättre lösning. Och det kan mycket väl förhålla sig på det sättet. Men kanske är det dags att börja prata om just bristerna, ty de är betydande, och skulle kunna få hela systemet på fall.
För det första så har vi ett definitionsproblem. Vad är egentligen demokrati? Har vi egentligen bara tagit ett gammalt monarkiskt system, och ersatt det ledande skiktet med folkvalda individer? De gamla kungarna var sällan enväldiga, det fanns en konstitution och ett aristokratisk skikt som såg till att monarken inte svävade ut för mycket. I enstaka fall kunde misskötta monarkier falla offer för revolution. Ofta hände det när kungen blev enväldig och glömde pyramiden, på vars topp han satt.
En demokrati kräver alltså inte bara rättvisa val, utan även att de folkvalda begränsas i sitt maktutövande. Det finns ju inget som säger att de inte kan bli galna och maktfullkomliga (precis som en kung) bara för att de valts i god demokratisk ordning. Givetvis bör det finnas mekanismer som håller politikerna i schack.
Dylika förordningar kallas vanligtvis grundlagar eller konstitutioner. Därutöver brukar det även finnas konstitutionsdomstolar som mäter de folkvaldas lagförslag mot grundlagen, för att se om de är lagliga eller ej. Politiker har ju inte alltid rätt, och deras idéer är inte nödvändigtvis eftersträvansvärda.
I Sverige har vi ingen konstitutionsdomstol, och tämligen dålig kontroll på vad politikerna egentligen sysslar med. När de folkvalda väl vunnit makten så har de närmast despotisk kontroll över landet, precis som gamla tiders kungar. Även grundlagen kan ändras, vilket har skett upprepade gånger.
Folkets enda legala påverkansmöjlighet är att rösta bort makthavarna i nästkommande val. Men mycket kan ju gå fel under fyra långa år. Generellt sätt så litar svenskar förvånansvärt mycket på de folkvalda. Kanske för mycket?
Ett annat problem som demokratin dras med är populismen. Det politiska arbetet handlar ju mångt och mycket om att skapa en budget, som styr verksamheten under året. Budgeten vilar på skattemedel, dvs pengar som dras från medborgarnas lön, eller betalas in via moms etc.
Eftersom Sverige är väldigt frikostigt med bidrag och ersättningar, så finns det ganska många personer i landet som inte är nettobetalare. De bidrar inte till statsbudgeten. Ska de ändå få vara med och bestämma hur pengarna ska fördelas?
Tänk er ekonomin i en bostadsrättsförening. Ska verkligen någon utomstående få vara med och rösta om hur pengarna ska fördelas och användas inom föreningen? Någon som inte bidrar till föreningen? Nej, naturligtvis inte. Det vore konstigt om någon utomstående hade makt över någon annans pengar.
Men i vårt demokratiska system är det annorlunda. Alla medborgare, oavsett om de bidrar eller ej, får vara med och rösta om hur budgeten – dvs om hur andras pengar ska fördelas. Det handlar mångt och mycket om storskalig populism.
Folk som inte bidrar kan mycket väl rösta för att höja sina egna bidrag. Detta kan upplevas som väldigt orättvist av de som bidrar till samhällets budget, men på något märkligt sätt så ryms just den här orättvisan inom begreppet demokrati.
Ju fler klienter staten har, ju fler som är beroende av skattepengar för sin försörjning, det kan handla om bidragstagare, statligt eller kommunalt anställda, eller företag som handlar med offentliga institutioner. Desto fler kommer att rösta för att få större delar av skattekakan. I ett dylikt samhälle, där de som inte bidrar blir allt fler, och röstar upp sina egna bidrag, där förvandlas de arbetande och nettobetalande människorna till livegna.
Arbetarna kan inte värna sig mot statens tvång, de mjölkas ideligen på skatt, och politikerna använder deras pengar tämligen frikostigt och vårdslöst. Det handlar om ett slags modernt slaveri, och skatten uppfattas allt mer som stöld, då pengarna krävs in med hot om straff, och används godtyckligt.
Förr om åren pratade man ofta om att medborgarna beskattade sig själva. De som betalade skatt var med och beslutade om vad pengarna skulle användas till. De som inte bidrog med skatt fick inte heller bidra till politiska beslut.
Givetvis är det enklare både rent praktiskt och allmänmoraliskt att låta alla myndiga rösta och vara delaktiga i det politiska livet. Men frågan är om det är rättvist, eller ens demokratiskt? Att få vara med och rösta om obehöriga ting anses i de flesta andra sammanhang vara felaktigt.
Den s.k fria och allmänna och demokratiska ordningen har därför en hel del socialistiska drag över sig, och den är inte rättvis i strikt mening. Den tenderar att uppgradera vissa, på andras bekostnad.
Vi kan också tänka oss scenarion där en stor del av befolkningen, som inte äger exempelvis mark, skulle kunna rösta om att konfiskera andras mark och dela ut till de som inte har. Enligt en korrekt demokratisk procedur, där majoriteten bestämmer i laga ordning om att ta från minoriteten.
Men vänta lite nu, det där är inte rätt, mumlar de flesta. Nej, det är det inte, men det är fullt möjligt i ett demokratiskt system. Demokratin skyddar oss egentligen inte från orättvisor. Den ger blott lagstiftarna folklig rätt och grund. Hur denna folkliga rätt används är en annan femma.
Därför inser vi hur viktigt det är med grundlagar och begränsningar av statsmakten, annars har vi åter igen ett envälde förklätt till demokrati, med blott den skillnaden att vi har förmånen att få välja vår slavägare de fyra nästkommande åren.
