På Cypern finns omkring 60,000 bofasta britter, mest pensionärer, men även yrkesverksamma personer. Därutöver tillkommer personal som arbetar på de brittiska militärbaserna, samt ett stort antal sommarturister. Vi kan räkna med att den brittiska närvaron på Cypern rejält överstiger 100,000 personer under den varma delen av året.
Baserna är en rest från kolonialtiden, de innefattar framförallt avancerad signalspaningsutrustning samt flygfält. Baserna ligger nära Syrien och är som klippt och skurna för att användas för ett angrepp. Om det inte vore för det politiska läget vill säga.
Under hösten kommer grek- och turkcyprioter att återuppta samtalen om återförening av ön. Känslan är att det den här gången finns det en större vilja till samförstånd. Turkcyprioterna är inte lika förtjusta i fastlandsturkarnas interventioner längre. Det finns dessutom allmänt missnöje mot det styrande skiktet även i Turkiet, som vi kunnat se under vårens och sommarens kravaller.
Medan grekcyprioterna vant sig vid ett kosmopolitiskt samhälle, det bor många muslimska immigranter från arabvärlden i republiken Cypern. De spänningar som fanns mellan kristna och muslimer på 50-70-talen känns idag ganska avlägsna. En återförening är absolut möjlig, och skulle bidra till stabilitet i området och ekonomiskt välstånd.
Gasfyndigheterna söder om ön är också intressant för regionen som helhet, dels för att skapa billig energi, dels för alla jobb det kommer att dra med sig i form utav nybyggnationer, infrastruktur för gasförädling, pipelines etc. Det är en möjlighet för Cypern att resa sig ur den förödande ekonomiska kris landet hamnat i.
I det här läget är det knappast önskvärt att några syriska missiler slår ner på Cypern. Dels äventyras civilbefolkningen och dels alla de britter som bor på ön. Det vore som att dra in Europa i mellanöstern-konflikten.
Och jag glömde nästan, det bor ca 30,000 ryssar här också.
Man förstår varför brittiska underhuset röstade nej till angrepp på Syrien.
