De flesta har nog blivit varse de s k obalanser som råder inom EU, att fattiga länder i söder hamnar på efterkälken gentemot rikare länder i norr. Egentligen handlar det om olika typer av näringsliv, och vilken typ av marknad länderna verkar inom.
Länderna i söder har ett mer tjänsteinriktad arbetsmarknad, med många småföretag, medan länderna i norr har fler stora industrier och mer produktion. Och det finns egentligen inget som säger att olika typer av näringsliv är fel. Men likväl uppstår dessa obalanser.
Samma sak händer i Sverige. Det fattigare Norrland får utjämningsbidrag via skatten, framförallt från det mer produktiva Stockholm. Ibland blåser det upp en debatt: –Varför ska storstadsregionerna sponsra glesbygden, frågar sig kritikerna? Men debatten lägger sig snart, och de flesta inser att det är såhär det fungerar inom en valutazon.
Vi hade samma sak i Italien (innan euron) där norr var mer produktivt än de södra delarna. Och i Tyskland är det bayrarna som ser sina skattepengar försvinna och finansiera projekt i de nordöstra delarna av landet. Och i USA transfereras federala medel från norr och väst till de fattigare södern.
Varför får då inte grekerna pengar från tyskar, holländare och finnar, för att kompensera sina obalanser? Vi befinner ju oss inom en och samma valutazon? Det borde finnas någon slags utjämningsmekanism?
Problemet är att vi delar valutasystem, men vi har inte trimmat ihop skatteväsendet, vi har inte en enda centralbank eller en enda finanspolitik – utan många olika. Euron är egentligen ingen fullvärdig valuta på så sätt.
Härigenom finns inte heller något system för att jämna ut obalanser. Länderna i söder som har en tjänsteekonomi, som värderas lägre, och kommer därför alltid att hamna efter – om de inte satsar på storskalig industri som Tyskland. Och även om de gjorde det skulle det ta många år innan de lyckades bygga upp en liknande industri.
Även om länderna i söder lämnade euron skulle obalanser uppstå, fast då mellan länderna i norr. Det produktivaste landet skulle alltid skapa ett gap gentemot de övriga, och då skulle plötsligt Finland, Frankrike, Belgien etc bli skuldsatta.
Antingen så skapar man ett system där medlemsstaterna inför en riktig gemensam valuta, med gemensam centralbank, finanspolitik samt skattesystem, som kan hantera obalanserna, såsom i andra regioner och valutazoner. I det här fallet skulle Greklands skulder efterskänkas och förvandlas till någon slags utjämningsbidrag.
Det andra scenariot handlar om att varje land eller region skapar sig en egen valuta. Dessa valutor kan sedermera viktas mot varandra beroende på landet och dess ekonomi. Grekernas och Portugisernas valuta skulle på så sätt värderas lägre än tyskarnas. Vilket å andra sidan skulle öka efterfrågan på produkter och tjänster från Grekland och Portugal, pga av det låga priset.
I förlängningen skulle det här innebära att tyska industriprodukter blir ganska dyra i söder, på grund av den tyska valutans höga värdering. Då börjar länderna i söder se sig om efter andra leverantörer som är mer prisvärda. Och för att kunna stanna kvar på marknaden måste tyskarna bli mer konkurrenskraftiga, kanske införa lönestopp, effektivisera tillverkningen etc.
Det sker med andra ord en marknadsmässig utjämning länderna emellan, något vi i dagsläget saknar. Grekland och andra länder i söder kommer med dagens system svårligen att bli av med sina skulder, de blir livegna satellitstater till Nordeuropa, som styr dem via byråkrater i Bryssel. Och missnöjet växer både i söder och i norr.
Det var inte detta vi ville ha. Drömmen om EU är sönderslaget, och våra politiker vet inte hur de ska laga skutan. Dessutom är det kanske försent.
