Bonusar står inte högt i kurs i dessa kristider, de har blivit själva signumet för kapitalisternas girighet och självgodhet. Toppchefer som lyfter enorma belopp medan småfolket står i a-kassekön. Fruktansvärt.
När jag jobbade med sälj och marknadsföring för några år sedan hade jag bonus, dvs en rörlig lönedel, som gick ut på att ju mer pengar mina kunder spenderade, desto mer fick jag själv i plånboken. Systemet var utformat på så sätt att det gav incitament att vårda kunderna, ge dem service, odla dem, bygga dem. Kunderna gillade uppenbarligen vår produkt, och efter en tid bidrog jag till en icke oansenlig del av firmans omsättning.
Kunderna var nöjda, chefen var nöjd, ägaren var nöjd, och jag var själv väldigt nöjd. Och vad Anders Borg tyckte kände vi inte till, eftersom han på den tiden inte hade strålkastarna på sig. Personligen tror jag att bonusar är bra, speciellt i kristider, det är ju nu man måste ge järnet, visa vad man går för. Att bygga affärsrelationer i högkonjunktur är inte lika svårt.
Snarare är det bonusarnas form som ska diskuteras; att någon som gör bra ifrån sig får en bra lön är inte märkligt eller överraskande. Politikernas kritik av näringslivets lönesystem tyder knappast på engagemang för den svage, nej, det är snarare ett uttryck för den allmänna sammanblandningen av stat och marknad.
Snart kanske politikerna har synpunkter på vilken typ utav bilar Volvo och Saab ska tillverka? Eller vilken mat som ska säljas på Vivo och Ica, vad vi ska äta, var vi ska bo någonstans, vilken utbildning vi ska välja, vem som ska passa våra barn, vad vi ska tycka, vad vi ska säga i telefon, vad vi ska skriva i våra mail…
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, finanskrisen, bonus, bonusar, ekonomi
