Barnfattigdomen som politiskt slagträ


Det finns fattiga barn i hela världen, färre i de industrialiserade länderna och fler i utvecklingsländerna. Vid en global jämförelse har Sverige ganska få.

Vad betyder egentligen begreppet fattiga barn? Är det bara barnen som är fattiga, hela familjen, även föräldrarna? Eller handlar det om föräldralösa barn, s k gatubarn?

I Sverige handlar det om familjer som har det sämre ställt än snittet, det är sällan vi möter ensamma utblottade föräldralösa barn.

De fattiga barnen är sällan en konsekvens av låga inkomster, eftersom medelinkomsten är hög i landet. Det handlar mer om arbetslöshet, bidragsberoende, att föräldrarna inte sköter sin ekonomi, eller att det finns missbruksproblem. Barnen kommer i andra hand.

Begreppet fattiga människor talar inte lika omedelbart till hjärtat som fattiga barn i den politiska debatten. Alltså lyfter man fram barnen, trots att föräldrarna kanske också går i trasiga skor. Det är ju föräldrarna som är försörjningspliktiga tills barnen är myndiga, barn har ingen egen ekonomi. Fundera på den märkliga specificeringen – barnfattigdom – vilka syften tjänar den?

Förmodligen var det Håkan Juholt som införde det moderna begreppet barnfattigdom till Sverige från Storbritannien där Labour använt begreppet med god verkan i debatten.

När begreppet ensamstående mammor inte längre kunde användas i den politiska retoriken, så var man tvungen att hitta på något nytt. Då delad vårdnad blev det vanliga vid skilsmässa blev begreppet urvattnat; oftast finns det ju två personer som delar på försörjningen. Här kan man lika gärna tala om ensamma pappor. Och problemen i dylika skilsmässoförhållanden har förmodligen samma orsak som de jag nämnde ovan. Begreppet ensamma mammor blev oanvändbart.

Det är beklagligt att fattigdom och missbruk nyttjas hänsynslöst i den politiska debatten. Ärligare vore att tala om vad som orsakar fattigdom och hur man kan komma till bukt med detta, även i ett utvecklat I-land som Sverige?

Förmodligen skulle den här debatten hamna i ett mycket allvarligare tonläge, som handlar om huruvida man ska omhänderta barn från olämpliga eller missbrukande föräldrar, och placera dem i fosterhem. Och det är en debatt som i och för sig är mycket verkligare, men också mycket svårare.

Politikerna skulle också kunna lyfta fram folkbildning, nykterhet, ansvar, etik och bättre förståelse för vardagsekonomin. Det här påminner mer om de gamla socialdemokraternas agenda, när kärnan i partiet utgjordes av industriarbetare.

Vilka befogenheter ska samhället ha vad gäller att splittra en biologisk familj, eller på annat sätt lägga sig i deras liv? Barnen älskar ofta sina ofullkomliga föräldrar och vill hellre stanna hos dem än hos främlingar. Här vinner politikerna inga snabba poänger, alltså låter man dylika olösliga problem vila medan man rör om i grytan på annat håll, och diskuterar saken på lagom avstånd.


Missa inget!

En sammanfattning av veckans artiklar skickas till din inkorg, varje måndag.