Vi måste lära oss att debattera flyktingfrågan precis som vilket annat politiskt spörsmål som helst, som att sänka skatter, avreglera elmarknaden etc etc. Vi bör avdramatisera flyktingfrågan, det finns inget som gör denna fråga heligare eller besvärligare än andra frågor.
Men det handlar ju om liv och död, vi hjälper ju människor i nöd. Ska vi sluta med det?
Så här tänker många, vilket gör att debatten blir vresig och snäv, och slutar ofta med rasistanklagelser. Budgeten för vård/omsorg handlar också om liv och död, men det kan vi uppenbarligen debattera mer eller mindre sansat. Likaså polis, rättsväsende, räddningstjänst etc etc.
Först och främst, om vi verkligen hade velat hjälpa flyktingar från exempelvis Syrien, så hade vi använt pengarna till att skapa trygga miljöer i deras närområden. På det här sättet hade vi kunnat hjälpa dubbelt så många, kanske ännu fler? I princip alla omkostnader är rejält billigare i Mellanöstern jämfört med Sverige, som är ett av världens dyraste länder.
Att locka flyktingar till Sverige är förmodligen ett av de dyraste och mest inhumana sätten att försöka hjälpa. De asylsökande får sitta orimligt länge på förläggning i ovisshet, och när de kommer ut väntar svårigheterna på arbetsmarknaden. Samt problem med boendet, ofta hänvisade till utanförskapsområden, med små chanser till kontakt med svenskar, och ökad risk för sociala misslyckanden.
Vi ser utanförskap i dessa grupper, missbruk, våld, samt organiserad brottslighet. Och vi befinner oss på ett sluttande plan där vissa områden är riskfyllda att beträda även för samhällets funktionärer, brandmän, ambulanspersonal och polis. Om dessa inte vågar, hur ska då åklagare, advokater, kronofogdar, byggnadsarbetare, elektriker etc våga sig dit? Är det parallella samhällen vi ser växa fram? Enklaver? Ghetton?
Antagandet att vi på bästa sätt hjälper flyktingar genom att erbjuda dem uppehållstillstånd i Sverige är falskt, ineffektivt och dyrt.
Vi kan avlägsna det argumentet från debatten nu och för all framtid.
Om vi vill hjälpa görs det bäst i närområdena till en rimlig kostnad, och vi kan hjälpa många fler. Och om vi vill erbjuda invandrare något i Sverige, så bör det ske på helt andra premisser.
Vi måste ha något vettigt att erbjuda, och invandrarna bör erbjuda något tillbaka till samhället. Ömsesidighet är grundbulten i alla mänskliga avtal och överenskommelser. Det måste finnas en idé om varför folk ska komma till Sverige, var de ska bo, vad de ska arbeta med och hur/varför de ska integreras i det svenska samhället.
Dessa frågor besvaras bäst av civilsamhället på lokal nivå; de känner till omgivningen, marknaden och ser vilka möjligheter som finns. De kan välkomna eller avvisa baserat på den verkliga situationen och rimliga antaganden.
