Under senare år har vi lärt oss att en stor del av vårt beteende är ärftligt. Om det finns missbruksproblem i släkten är chansen större att man själv drabbas, samma sak gäller för vissa karaktärsdag, temperament och sjukdomar. Visserligen spelar din omgivning en stor roll för ditt beteende, men de ärftliga faktorerna är icke försumbara, även om det kan vara svårt att sätta exakta procentsatser över hur mycket som är ärftlig, inlärt etc. Vi måste helt enkelt ta stor hänsyn till vårt arv. Den som har t.ex alkoholism i släkten kan få rådet av läkare/experter att inte dricka sprit överhuvudtaget, ett råd som samma expert inte skulle ge till någon utan alkoholism i släkten.
Hur lirar dessa rön med genusteorierna då? Ganska illa skulle jag vilja påstå. För det första så finns det ingen egentlig genusvetenskap, ty det det handlar om teoribildning och inte egentlig forskning. De ägnar sig inte åt utförliga statiska undersökningar och empiriska studier som i andra vetenskaper, utan det handlar framförallt om ideologiska studier. På engelska kallas det tillika för gender studies, och inte science.
Genus är det sociala könet. Grovt förenklat så handlar det om att vi lär oss våra könsroller, även om det finns viss splittring även här om arvet kontra miljöns påverkan, men huvuddelen av genusförespråkarna menar att miljön är den viktigaste faktorn.
De mest extrema menar att vi uteslutande lär oss våra roller, vi lär oss att bli kvinnor och män. Vi är formbara och oskrivna blad, och därför kan vi i stort sett socialiseras till vad som helst.
Och det här går emot den (riktiga) forskningen som allt oftare pekar på arvet som utlösande orsak till beteenden, drivkrafter, livsval etc. Och skillnaderna mellan män och kvinnor är betydande både fysiskt men även mentalt. På individnivå finns det självklart stora likheter, men som grupper betraktat utifrån statistiskt urval är de genetiska skillnaderna påtagliga.
Ändå är genusteorierna livskraftiga i diverse miljöer, framförallt på universitetens humanistiska fakulteter, offentliga institutioner, inom kultur, media etc. Kanske beror det på att dessa teorier är praktiska och socialt gångbara?
Det är lättare att föra en moralisk vidlyftig diskussion om en person som blivit utsatt för saker i sin barndom och därför beter sig på ett visst sätt. Istället för att hänvisa till gener och en delvis predestinerad orsaksverkan. Det blir en helt annat diskussion, som också kan upplevas som farlig.
Den västerländska liberala demokratiska samhällssynen menar att alla (i stort sett) kan bli det de vill genom hårt arbete, strävsamhet, studier etc. Baksidan är att det kan finnas fallgropar i miljön, där olika saker kan sänka dig, och du blir ett offer på grund av diverse ofördelaktiga omständigheter.
Om arvet och dina gener har en stor roll i ditt liv, för ditt beteende och din intelligens, då slår man delvis hål på tanken om att alla kan bli vad som helst. Tanken på att man är ett offer enbart utifrån yttre omständigheter blir också delvis ohållbar.
I skenet av detta framstår genusteoretikernas kamp närmast som ett antivetenskapligt korståg, som blir allt mer ohållbart och extremt ju mer trängda de blir.
