Ett verk av science fiction-konstnären John Berkey
Vi lever av en tid av förändring, och har gjort så i närmare 200 år. Jag tänker framförallt på industrialismens och modernismens stora omstöpning av samhället, från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Men det handlar inte bara om tekniska landvinningar, människan har blivit mer sekulär, vi tror inte längre på religion och myter i samma omfattning.
Vi kräver rationella svar, och har lärt oss att tänka logiskt. Vi skickar våra barn att gå i skola i många år för att lära sig alla dessa kunskaper som krävs för att bli en modern människa. Och även de som är religiösa uppsöker en läkare när de får cancer, ty de inser att böner inte hjälper. Därför är vetenskapen en slags överideologi, som även respekteras av de flesta religiösa grupper.
Med modernismen kommer en rad utmaningar. Många av oss har lämnat landsbygden för att söka jobb i städerna, många av oss har lämnat sina ursprungsländer för att söka oss till stater som bjuder på bättre förutsättningar. Vi ser en stor social omstöpning av samhället, nya yrkeskårer skapas, kvinnor kommer ut i arbetslivet, människor med olika bakgrund lever sida vid sida.
Vår standard har höjts otroligt mycket under blott 100-200 år. Många inser inte vilken skillnad det är mellan de dragiga gamla kåkarna som de flesta bodde i, med jordstampat golv, dålig isolering, rökigt och stökigt – till våra moderna hem med centralvärme, el, vatten, toaletter och allsköns tekniska finesser.
Vi har förskolor som tar hand om våra barn, vi har tillgång till avancerad sjukvård, olika slags socialförsäkringar ifall vi blir sjuka eller arbetslösa. Och pensionssparsystem som säkrar vår ekonomi till ålderns höst. Mycket av det här skulle man inte ens kunna ha drömt om för 100 år sedan. Men det är verklighet, och vi tar det för givet.
Modernismen har givetvis också motståndare, grupper som ser faror med omstöpningen av samhället, som helt eller delvis stoppa utvecklingen.
Antimodernismen kan ta sig olika uttryck. Som exempelvis de anarkister som vid förra sekelskiftet försökte spränga observatoriet i Greenwich utanför London. Nollmeridianen går vid platsen och det var härifrån standardtidräkningen utgick. Alla brittiska städer och byar ställde sina klockor efter Greenwichs standardtid, vilket var nödvändigt för att tågen skulle gå rätt, och att man skulle kunna skapa tidtabeller som gällde överallt i hela landet.
Tidigare kunde klockan skifta något mellan olika regioner, det fanns ingen exakt standardtid. Genom att spränga observatoriet i luften ville man spränga själva tiden i luften. Det var en stark symbolhandling, men attentatet misslyckades. Och klockan i Greenwich tickar vidare, även om det idag är ett atomur som finns där.
Jag räknar även kommunismen som ett antimodernistiskt uttryck. Läser man inledningen till Max kommunistiska manifest blir man slagen av hur rädd han är för de förändringar som pågick under första halvan av 1800-talet. Det är framförallt mot dessa förändringar han reagerar när han skriver sitt manifest.
Nationalsocialismen/nazismen, är också en starkt antimodernistisk rörelse, som reagerade mot modern konst, kapitalism, liberalism, och de återinförde det urgamla slavsamhället där tusentals judar och andra icke önskvärda jobbade i fabriker åt överheten.
Och sist men inte minst så är det konservatismen som brukar lyftas fram som en av de främsta antimodernistiska krafterna. De förespråkar försiktighet och verkar som politisk friktion i västvärldens parlament, även om dagens konservativa till stor del har bejakat liberal marknadsekonomi och mycket annat – så lever många konservativa idéer kvar.
I den muslimska världen är det framförallt islamistiska grupper som står för antimodernismen. De vill införa religiös lagstiftning och återgå till ett samhälle som i våra ögon har en del medeltida drag.
Alla dessa grupper accepterar olika aspekter av modernismen som passar deras syften. Nazisterna satsade stora pengar på forskning och utveckling av vapen, men var mer konservativa vad gäller kultur, ekonomi och samhälle. Även kommunister har bejakat stora portioner av de tekniska framstegen, även om deras samhällshierarki mest påminde ett medeltida statsskick, med en liten elit och miljoner undersåtar med svaga eller få rättigheter. Och dagens konservativa kanske kan betraktas som antimodernismen stora charlataner, som väljer och vrakar vad de gillar och ogillar, men de ställer sig ofta initialt emot mycket av det nya.
Det är alltså inte en slump att Jimmy Åkesson ibland klär sig i folkdräkt, ty ha vurmar gärna för det gamla och beprövade i sin nationalistiska och konservativa ideologi. Många skrattar, andra tycker att det är fint.
Vi har också vänsterdebattörer som kallar invandrare med högeråsikter för husblattar. Det finns i grunden en ganska statisk och föråldrad syn på människan inom socialismen, vi är indelade i klasser och vårt öde är beseglat. Och även om vänstern gärna vill sminka upp sin ideologi, och verka för solidaritet och rättvisa – så är kärnan rutten.
Det är också ett utslag av antimodernism som får miljöpartister att tro på s k chemtrails, d v s att det finns mystiska kemikalier som påverkar oss i flygplanens utsläpp. Eller att kärnkraft alltid är dåligt, trots att dagens kärnkraftverk är långt bättre än 60-talets motsvarigheter. Så kallad new age, healing, spiritualism, konspirationsteorier etc går ofta i antimodernismens fotspår.
Inom svensk politik är det framförallt moderaterna – tros sitt konservativa arv – som på många sätt verkat för modernism och framsteg framförallt inom den ekonomiska politiken. Man är för avregleringar, skattesänkningar som ger den enskilde mer makt på bekostnad av det offentliga. Men även socialdemokrater har bidragit, framförallt för livsstilsliberalism och jämlikhet etc.
Modernismen och industrialism handlar inte bara om framväxten av tekniska prylar, hög standard och välbehag – utan det handlar också om människans självförverkligande. Att vi tror på oss själva, att vi ser våra möjligheter, att vi vågar ta steget, att vi vågar leva som vi vill. Så länge det inte är på bekostnad av någon annans likaberättigade frihet förstås.
Det jag skriver är självklart för de flesta, men dylika tankar har många fiender, och de gömmer sig i alla möjliga partier, grupperingar och religioner. Människan har måhända en inbyggd rädsla för det nya, men vi har också en inbyggd nyfikenhet som vill ta sig förbi nästa berg, nästa dal, för att se vad som finns bortom allt detta.
Och för att vi ska överleva här på jorden så bör nog nyfikenheten segra över rädslan, ty med rädsla kommer vi inte långt. Då hade vi fortfarande haft jordstampade golv, dåliga tänder och en gammal kossa i stallet.
