Jag har tidigare försvarat IKEAs grundare Ingvar Kamprad, då han enligt somliga betalar för lite skatt i Sverige – trots att företaget inte längre är svenskt och Kamprad inte bor i Sverige. Så vad har han för moraliska skyldigheter att betala svensk skatt? Hela affärsidén bygger ju på att expandera utomlands.
Den som vill kritisera möbeljätten bör nog skaffa sig en vassare penna. Kanske bör man istället fundera på produkternas funktion och värde?
Under den senaste veckan har jag ägnat mig åt en monumental rensning av källarförråden. Jag var helt enkelt tvungen att göra mig av med ett antal möbler, så jag satte in annonser på Blocket, Sveriges största begagnatmarknad. Allt gick att sälja, utom just IKEAs produkter.
Det var ingen som ville ha mina Billy bokhyllor, Galant skrivbord, PS Väva lampa etc. Inte ens under rubriken bortskänkes fick jag napp. Sista utvägen var att slänga alltihopa, vilket kändes trist, det var ju fullt användbara möbler.
IKEAs möbler är billiga och massproducerade, vilket innebär att andrahandsvärdet blir lika med noll. Spånskivekonstruktionen gör att möblerna blir tunga, det är inte heller ovanligt att detaljer lossnar eller tappar formen när man flyttar dem.
Billigt skräp? Nej, inte alltid, men många produkter är faktiskt undermåliga. Det handlar om nödköp, produkter man egentligen inte vill ha men som duger tills vidare, innan man har råd att köpa något bättre. Och när man tröttnar på dem, så vill ingen annan heller ha dem. Soprummen fylls ständigt av funktionella IKEA-möbler. I bästa fall blir de bra bränsle i värmeverken.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, Kamprad, IKEA, kvalitet
