Att BP gjort bort sig i Mexikanska golfen kan knappast ha undgått någon. Oljeläckan har bidragit till att stora arealer har förgiftats och måste saneras. Notan beräknas till smått oroliga 16 miljarder kr.
Den 20:e april i år exploderade en inhyrd provborrningsrigg från Transocean Ltd där 11 personer omkom. Läckan som därefter uppstod är den största i USA:s historia. Louisiana, Mississippi, Alabama, Texas, and Floridas kuster är hotade.
Provborrningen skedde på ca 3000 meters djup, jämför med de sinande oljeriggarna i Nordsjön där snittdjupet är under 100 m.
Oljan, Västerlandets svarta guld blir, uppenbarligen allt svårare att få tag i. Oljebolagen tar allt större risker, vi startar till och med krig för att ta kontroll över råvaran, och borrar på flera tusen meters djup för att komma åt den. Och i Canada har man börjat utvinna s.k oljesand (en naturlig blandning av bitumen och sand), råvaran ansågs för några år sedan vara värdelös. Utvinningen är komplex och slukar mycket energi.
Ibland brukar vi prata om peak oil, dvs toppen på oljeutvinningen, därefter följer nedgången tills petroleum-produktion inte längre är kommersiellt lönsamt.
Följdfrågan är givetvis var i cykeln vi befinner oss? Har vi nått peak oil, börjar vi närma oss, eller har vi möjligen passerat den?
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, olja, BP, mexikanska golfen, peak oil
