Vad har Barack Obama gemensamt med Francois Hollande och Stefan Löfven? Förutom att de alla har hjärtat till vänster, så dras de med sviktande opinionssiffror, och extremt dåligt flyt i det politiska arbetet.
Har politiken förvandlats till en skådeplats för sura maktlystna amatörer?
Här i Sverige riskerar oppositionspolitiken att förvandlas till lyteskomik. Vad gör man när man inser att statsministern har svårt att koncentrera sig, och eventuellt har läs- och skrivsvårigheter? Det är givetvis inget att skoja om, men det är inte lätt att leda ett land när man svårligen kan ta sig igenom fyra A4-ark. Och hur kritiserar man en sådan person?
Jag har något slags minne av att politiker ofta var slipade och hyffsat välutbildade, exempelvis jurister eller ekonomer, samt att de drevs av en vilja att förändra. Sen var givetvis vägen kantad av alla möjliga hinder, men gårdagens politiker försökte åtminstone att navigera sig fram mellan kobbar och skär.
Det fanns en målbild, det målades upp en färdplan, och viktigast av allt det fanns en vilja att ta sig dit.
Jag är osäker på om dessa regler fortfarande gäller. De ovan nämnda politikerna har alla satt sig i klistret på olika sätt, varken färdplanen, målet eller själva resan har gått särskilt bra. Som utomstående betraktare vet vi knappt var de befinner sig. Något mål finns inte heller inom sikte. Och de verkar inte heller särskilt sugna på att göra vad de nu ska göra…
Viljan till makt finns i alla fall kvar.
