Allt fler tycker att postmodernism, vänsterfeminism, nysocialism etc har fått en överdriven roll i den offentliga debatten, särskilt inom de gamla mediekanalerna, kulturvärlden och akademierna. Man predikar upplösning av normer, att vissa grupper är mer priviligerade än andra på grund av kön, ras etc – och inte längre klass eller socialgrupp – begrepp som tidigare användes flitigt av vänstern.
Man odlar tillika en offerkultur, vilket uttrycks bland annat i metoo-kampanjen, som började som en rättvisemanifestation för kvinnor som blivit sexuellt utnyttjade, och slutade med att även blickar och ord kunde tolkas som övergrepp. Begreppsglidningen förminskade de kvinnor som blivit utsatta för riktiga brott. Påfallande ofta var det dessutom män med vänstersympatier som blev anklagade för sexuella ofredanden. Vänsterns kampanjer äter ofta upp sig själva. Men kulturmarxismen har fortfarande många sympatisörer bland självutnämnda rättvisekämpar och kulturaktivister.
I USA är det framförallt konservativa debattörer som duellerar mot de röda osaliga andarna. Och man kan fråga sig huruvida konservatism och religion är det enda motmedlet mot dårarnas annalkande skepp?
I viss mån stämmer det givetvis, den eviga kampen anses stå mellan svart och vitt, reaktionära och progressiva. Men det finns tillika många personer som varken är särskilt konservativa eller religiösa, som fått nog av vänsterns dåliga fyrverkerier. Möjligen är de mer tystlåtna, kanske inte lika gapiga som sina mer konservativa kollegor?
Frågan kvarstår emellertid, om rotlösheten är själva orsaken till nihilismen och normupplösningen, vad skulle kunna ge folk fast mark under fötterna? Kommer religionen att tjäna som en räddande gren vid fallet, men efter ett tag upptäcker man att även religionen är tom och livlös, att grenen man fick tag på är knastertorr och spröd? Ty den allmänna och universella tron dog ju för över 100 år sedan, om den någonsin funnits. Frikyrkorörelsen har gjort en del framstötningar, men stora delar av västvärlden är avkristnad och sekulariserad. Och det finns en historisk anledning till att så skedde.
Konservatismen är intimt förknippad med kristendomen. Utan kristen värdegrund blir konservatismen lätt fascistoid, mekanisk eller repressiv. Det som är dött är förmodligen dött. Återföds det, så blir det sannolikt i en annan form. Och när vi vänder blad, när vi byter paradigm så kan något nytt uppstå. Vad detta nya är vet vi inte än, men det kan möjligen vara något mer handfast som är grundat i vetenskap, psykologi eller historia. Vi ser den kanadensiske psykologen Jordan B Peterson ta världen med storm med sina enkla levnadsregler. Och vi ser dussintals youtubeprofeter som använder historia och vetenskap som stöttepelare i sin kamp mot det irrationella och dunkla.
Vi befinner oss i en extremt introvert kultur. Våra flygplan, bilar och hus ser ungefär likadana ut som för 30 år sedan, medan datorer, elektroniska prylar och mjukvara utvecklats enormt. Vi spenderar en stor tid av dygnet med sociala medier, en filterbubbla mot verkligheten, där det är viktigt vad som sägs och framförallt hur det sägs. Och det ständiga ältandet pågår oavbrutet. Ord, kommentarer och motkommentarer är viktigare än handling.
Nyheten om att NASA med stor sannolikhet hittat spår av organiskt material på Mars gick för det stora flertalet obemärkt förbi. Om liv kan uppstå på en så kall och hopplös värld som Mars, hur vanligt förekommande är då inte liv på alla de miljarder himlakroppar som finns runt oss i vintergatan?
Kanske är det dags att vår kultur blir extrovert igen? Kanske är det just detta som sker?
