Det finns många tecken på att vi lever i ett allt mer konservativt samhälle. Ett exempel, som jag nämnt tidigare, är kraven på att tilltalas korrekt. S.k. ”misgendering” anses vara ett stort brott i vissa kretsar, om man kallar någon han, hon eller hen (she, he, they, them osv.). Förr om åren, i våra mer konservativa samhällen, var det också viktigt med titlar. Då nyttjades epitet som herr, fru, friherrinnan, doktorn osv., och det sågs som ett socialt brott att inte använda rätt tilltal. Samma sak gäller idag, men med nya begrepp.
Vi märker också hur viktigt det har blivit med ras och hudfärg. Alla är plötsligt rasister – de som använder fel ord (n-ordet etc.) eller säger att afrikaner inte har någon civilisation och är korkade, men också de som vill skapa jämlikhet genom kvotering till utbildning och jobb. Kvotering är ju ett erkännande av att färgade människor inte hade klarat sig på egen hand, utan behöver hjälp från vita auktoriteter. Det blir fel oavsett hur man ser på det. Men de konservativa, självrättfärdiga hjälparna sitter kvar på toppen och delar ut sina allmosor till samhällets olycksbarn. Precis som på den gamla goda tiden.
Vi noterar också alla dessa krav på censur, att kreti och pleti minsann inte ska få skriva vad de vill på sociala medier och i forum, utan att det behövs auktoriteter som rättar och korrigerar. De traditionella medierna drar sitt strå till stacken och publicerar kurerade nyheter som inte förargar, och stryker makten medhårs. Det påminner mer om ett småaktigt furstendöme än ett modernt samhälle.
Därutöver har vi kraven på att bli accepterad oavsett hur man ser ut – tjock, trans, clown etc. Samt flytande könsroller där allt går in i vartannat, och snart vet vi inte längre vem som är vem. Notera att överklassen däremot behållit sina manliga och kvinnliga uttryck och roller, förutom några enstaka svarta får, men arbetarklassen däremot, de ska avkönas och blandas ihop till oigenkännlighet, de är ändå blott nummer och inte människor.
Smakpoliser finns överallt – inom konsten, arkitekturen och litteraturen. Genom godkända mediekanaler förmedlar de vad som gäller och vad vi ska tycka. Och även vad vi ska äta, dricka och hur vi ska klä oss. Även den politiska smaken är förutbestämd. Den som inte lyder är konstig.
Sen har vi klimatkrisen, som påminner om forna tiders olycksaliga profetior om kometer, pest eller torka. Ett sätt att skrämma upp bönderna så att de höll sig i skinnet och visste sin plats på jorden. Ack, så många offer som måste göras för att blidka klimatgudarna. Givetvis gäller detta bara de stora massorna. Överklassen åker i gyllene vagnar eller privatjet.
Våra pengar blir ständigt mindre värda, och sparkapitalet på banken äts upp av inflationen. Höga skatter gör att det blir svårt att spara och lämna över till nästa generation. Men den som redan har en förmögenhet investerar i guld, mark och företag. De berörs inte av inflation och skatter, systemet är byggt för dem, och inte för den lille mannen. Den sociala rörligheten till de övre klasserna är närmast obefintlig.
Riksdag och regering arbetar till synes för folkets bästa. Vart fjärde år hålls val. Oavsett vilka partier som vinner fortsätter samma politik. Och i skuggorna arbetar lobbyister, rådgivare och experter. De smusslar med bruna kuvert under borden, bjudningar, kindpussar och privata, rökiga klubbar. Den politiker som inte gillar spelet råkar lätt ut för en olycka. Det finns bara en väg framåt.
