Flera Europeiska länder, bland annat Tyskland och Nederländerna har tagit krafttag mot massinvandringen. Lilla Cypern har under året utvisat 7000 illegala invandrare. Och i USA vinner Trump alltfler anhängare. Vi ser ett skifte i valresultaten med fler migrationskritiska röster bland de folkvalda. I media får vi höra att ytterhögern är på frammarsch. Vad är det som händer egentligen?
Mina egna funderingar kring det hela är att överklassen också numera har fått känna på migrationen utmed sin egen bakgård. Och då är det inte så kul längre. Det multikulturella samhället har varit och är ett elitprojekt, som kanske ser fint ut på pappret, men ger oväntade konsekvenser.
Och man behöver inte vara ultranationalist för att vara motståndare till massmigration. Orban t.ex är ungefär samma gammelliberal han var 1995, han har inte ändrat sina åsikter nämnvärt, men världen omkring honom har. Han har inte blivit extrem, utan det är hans motståndare som blivit extrema.
Därutöver har noblessen skapat olika ”reträttplatser” runt om i världen där de själva kan leva i lugn och ro, som t.ex Portugal. För några år sedan flyttade många rika sina lyxbåtar dit, av någon märklig anledning. Och Portugal kritiseras aldrig i medierna, trots att de har mer restriktiv migrationspolitik än Ungern. De har ett ”Golden passport scheme”, där man kan bli medborgare om man investerar 5 milj kr i landet. Inga fattiga flyktingar där inte. Samt låga skatter. Legaliserade droger. Men Portugal går alltid under den massmediala radarn.
Kanske är det en dålig idé att flytta till ett rikemansreservat när resten av världen urholkas? Den globala ekonomin kommer förr eller senare att gå på knäna, vilket i förlängningen även påverkar de förmögna. Och de inflytelserika rösterna i samhället, folkvalda eller ej, blir mer kritiska till migrationsprojektet.
Samtidigt som en vändning i migrationspolitiken kan anas så bör man vara på sin vakt. Än är det inte över. Vi som har svårt att förlika oss med både vänster eller höger, utan mest vill vara i fred, bör vara vaksamma över vilka vi allierar oss med. Gammelsocialisterna har vaknat, de som ogillar att identitetspolitiken tagit över klasskampen, givetvis är de inga riktiga vänner. Inte heller de högljudda nationalisterna som predikar om kyrkan och den stränga staten. Här kommer kanske ett gyllene tillfälle att karva ut en egen agenda, som i större utsträckning arbetar med mer pragmatiska frihetliga principer, istället för orubblig ideologi och övergripande sanningar.
