Elon Musk skrev nyligen på X att:
Om maximering av yttrandefriheten inom lagens ramar, en traditionellt liberal värdering, på något sätt är ”högerextrem”, då antar jag att jag är det.
Musk har hånats av den fejkliberala eliten för att han tillåter en bredare debatt på X än tidigare. Till och med president Biden har lovat att hålla ögonen på honom. Att detta händer i en liberal demokrati är förstås förvånande, de ständiga attackerna på yttrandefriheten ursäktas med att det sprids hat på plattformen och att dylikt inte borde tillåtas. Yttrandefriheten regleras i våra länders grundlagar, och det har sällan varit någon diskussion om detta, de flesta har varit positiva till att alla ska få säga sitt, utan att vifta med röda flaggor. Censur är ett nutida fenomen.
Och i Sverige har vi miljöpartiet som oroar sig över att högerextrema partier ska få mer makt.
Det är en fruktansvärd målbild de målar upp, säger partiets toppkandidat Alice Bah Kuhnke.
Man undrar över vilka partier hon avser? Finns det ens högerextrema partier i EU-parlamentet, eller dylika partier som är på väg att komma in? I Sverige har totalitära högerpartier aldrig lyckats få över 1000 röster i allmänna val under modern tid. Det är ett marginellt problem, med lågt nyhetsvärde. Ändå pumpas den här typen av nyheter ut av framförallt kvällspressen i Sverige.
Så, vi lever i ett samhälle där vi är rädda för yttrandefriheten, att den ska bidra till hat; vi är också rädda för partier som knappt existerar.
Vad handlar det om egentligen?
Partierna som innehar makten har förflyttat sig till en politisk position som betraktas som extrem av vanliga människor. Massmigration, överdriven fokus på genderfrågor, klimatalarmism, otrygghet och upplösning av det traditionella samhällslivet ses rätteligen som extremt. Samtidigt vill maktpartierna inte erkänna sin förflyttning, och därför kallar man alla de andra som stannat kvar på samma plats för extrema.
Alice Bah Kuhnke pratar alltså inte om totalitära högerpartier, utan om ordinära partier som är kritiska till massmigration, klimatalarmism eller genderfrågor. Men deras åsikter är helt normala och ryms mycket väl inom ramen för ordinära politiska diskussioner. Men utifrån sin nya politiska position så betraktar hon vanlig politik som extrem.
Vi behöver förmodligen inte fundera så mycket på partierna hon pratar om, och vilka åsikter de har, utan istället fundera på vart Kuhnke befinner sig?
