USA, Ryssland och Kina är erkända stormakter, därutöver finns aspiranter som Japan, Indien och Brasilien. Vi har också betydande regionala aktörer som Iran, Saudiarabien, Turkiet, Pakistan, Australien m.fl. Ofta brukar man ta med europeiska länder som Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Frågan är bara hur det står till med Europa, och vår förmåga att utöva makt, att sätta ihop en storskalig armé?
De tekniska förutsättningarna finns förstås, Europa har länge varit en ledande aktör inom innovation och industri. Men vi lever i en verklighet där billiga drönare eller robotar kan skjuta ner dyrt och avancerat jaktflyg. Utan luftherravälde så kommer de avancerade stridskrafterna inte till sin rätt. I en regelrätt krigssituation riskerar vi ett utdraget skyttegravskrig som i Ukraina, där ingen av parterna vågar offra sina strids- eller bombflygplan.
Modernt luftvärn sätter tyvärr stopp för de flesta heroiska manövrar i luftrummet. Så, tillbaka till det klassiska kriget med billiga artillerigranater, där vi offrar unga män på slagfälten. Och med dagens demografiska situation, där allt färre barn föds så lär det inte bli några jättearméer i framtiden, om inte européerna kan sätta migranter och flyktingar i uniform förstås.
Krig är oftast en dålig idé, man bör hålla sig undan öppen konflikt så länge det går. Ändå är det européerna som är de mest oresonliga vad gäller konflikten i Ukraina. Fransoserna hetsar värst, och överväger att skicka reguljära franska trupper till Ukraina. Medan amerikanerna håller på att nyktra till, de börjar inse att kriget är förlorat och då gör de som de brukar, drar sig tillbaka över Atlanten.
Polacker, Tyskar, Ungrare och Skandinaver däremot fortsätter att vara grannar med Ryssland. Vi kan inte retirera någonstans. Geografin är som den är. Och kanske skulle vi tänkt på saken tidigare, innan vi började skicka vapen och pengar till Ukraina. Våra insatser har bidragit till att döda unga ryssar på slagfältet samt förlängt kriget. Och när freden kommer så lär vi bli utfrysta. Ryssland kommer fortfarande att vara en stormakt, förmodligen stärkt av den kommande segern.
Det är nästan som att våra ledare inte vill att kriget tar slut. Freden kan bli pinsam, ty ryssarna kommer inte att fortsätta att ta Polen, Baltikum och Finland. Ukrainakriget var en begränsad konflikt mellan gamla sovjetrepubliker, mest likt ett inbördeskrig där bägge sidor har skilda sponsorer. Lögnen som spridits om ett imperialistiskt och expanderande Ryssland kommer att avslöjas. Och hotet från Putin var själva anledningen till att vi gick med i Nato, och skickade miljarder till ett genomkorrupt land. Vad händer när Putin sitter still i båten, och inte gör något? Samt USA och Nato backar?
Ryssarna kommer att fortsätta bedriva handel med Europa, men de kommer inte att lita på oss. Det lär inte bli storskaliga samarbeten eller utvecklad diplomati. Vi är små, opålitliga, koleriska, fega, samt svåra att ta på allvar. Däremot så kommer ryssarna att återkoppla till stormakten på andra sidan Atlanten, särskilt om det väljs en ny och vettigare president. Och världspolitiken kommer bedrivas – över européernas huvuden – mellan USA, Ryssland, Kina och de andra. Medan vi sitter och debatterar utökad plastpåseskatt i Bryssel. Splittrade, avindustrialiserade, kärnkraftslösa, energifattiga och koloniserade. Europa fick återigen dåliga kort i handen, men valde att dubbla insatsen, gång på gång. Och förlorade. Jag misstänker att potten försvann någonstans över Ankdammen. Igen.
