Grekland, Spanien och Italien har stora finansiella problem, förmodligen är problemen för stora för att resten av EU länderna ska kunna hjälpa dem. I praktiken innebär det att man förmodligen lämnar valutasamarbetet. Det kan handla om dagar eller månader, beroende på hur länge pengarna räcker.
I media har valutaskiftet beskrivits som något mycket svårt och väldigt kostsamt. Länderna ska med alla medel behålla euron, kosta vad det kosta vill. Allt annat vore fullständig katastrof.
Jag tänker på Carl Bildt som förespråkade storskalig kollaps inför milennieskiftet, datorerna skulle nämligen inte klara av sifferbytet från 1900-tal till 2000-tal. Men det hände givetvis ingenting.
Jag tänker också på det envisa och kostsamma försvaret av den fasta kronkursen under början av 1990-talet. Också Carl Bildt, som tillslut fick kasta in handduken, men det blev en väldigt dyr historia innan man gav upp.
Det finns många olyckskorpar som slår på sina gonggongar nu. Vredens tid är kommen, det kapitalistiska systemet ska falla, eller det socialistiska systemet ska falla – lite beroende på världsbild givetvis. Den Europeiska unionens tid är förbi, nu återstår blott nedmontering och förfall.
Förmodligen kommer vi att inse att en tillbakagång till gamla nationella valutor inte behöver vara så komplicerat. Landets regering bestämmer vid en given tid att alla euros ska växlas in till den nya valutan med kursen 1:1. Alla statliga löner, pensioner etc betalas ut med densamma, och alla skulder skrivs över till den nya valutan.
På så sätt kommer staten att sitta på en enorm hög med euro, som man växlat in från medborgarna, dessa pengar kan användas till extraordinära åtgärder om det behövs. Därför är det viktigt att förberedelserna inför valutabytet är hemliga, och att det genomförs oväntat, annars placerar folk sina euros utomlands, och staten får en mindre summa euro i handen.
Vid nästa givna tid devalverar man den nya valutan med 30-40%. Det är ju det som är meningen med hela åtgärden, och landet blir långsamt attraktivt för handel och investeringar igen. Det kan ta flera år innan man tar sig ur krisen, men det kanske är bättre än att man blir livegen under diverse åtgärdsprogram och stöd från norr, som en socialfallsnation.
Och EU kan fungera vidare som ett lösare samarbete mellan fria nationer, på lika villkor, med egna valutor och egna regeringar – utan centralstyrning från Bryssel. Lite önskedrömmeri måhända, ty EU-politikerna kommer att göra allt vad som står i deras makt för att stärka samarbetet, och klä länderna i en ännu trängre tvångströja. Som tur är har de ont om tid, klockan tickar.
