Kollektivet är den stora illusion som vi alla vill gömma oss bakom. När något går bra kan alla ta åt sig av äran en smula, ty det var ju kollektivet som beslutade. När något går dåligt kan den ansvarige gömma sig i massan, ty det var allas fel.
Samtidigt vet vi alla att det alltid finns en ansvarig person, den som kläckte idén, drev på och fick den genomförd. Ibland kan ansvaret till och med delas mellan flera individer, två eller tre – men aldrig ett helt folk, grupp, klass eller ras.
Kollektivet är den stora illusion som vi alla vill gömma oss bakom. Ty vi är rädda, rädda för att sticka ut, rädda för att inte duga, rädda för att synas alltför länge i strålkastarljuset.
Kollektivet är de rädda och ängsligas fristad. Men vad de inte vet – och inte heller vill veta – är att de starka och dominanta mer än gärna delar deras sällskap. Inte som deras vänner, jämlikar eller bröder – utan som deras härskare och självklara överhöghet.
De lever i symbios. De rädda och den starka. Utan alla rädda skulle den starke inte ha någon makt, då skulle hon själv blott vara en rädd stackare.
Kollektivet är den stora illusion som vi alla vill gömma oss bakom. Utan den vore vi alla individer, starka människor, som har kontroll över våra liv och handlingar, som frivilligt väljer att samarbeta med andra fria individer. Och för många är detta det mest skrämmande och frånstötande de kan tänka sig.
Kollektivet är den stora illusion som vi alla vill gömma oss bakom.
