Just nu pågår den omfattande mastodonträttegången mot Anders Behring Breivik, en 33-årigarbetslös inåtvänd hemmapojke som skoningslöst sköt ihjäl 77 ungdomar, och skadade dubbelt så många, under ett vansinnesdåd på den norska ön Utöja, samlingsplats för ett socialdemokratiskt ungdomsförbund.
Breivik är enligt egen utsago nationalist, motståndskämpe och tempelriddare; han vill rädda Norge och världen från marxism och kosmopolitisk blandkultur. Hur avrättandet av 77 tonåriga socialdemokrater hjälper hans sak är måhända höljt i dunkel.
Det finns de som menar att Breivik egentligen är en slags spree killer – den där typen utav mördare som skjuter vilt omkring sig i skolmiljöer för att döda som många som möjligt. De har ofta ett asocialt mönster bakom sig, alternativt mobbade eller utstötta.
Huruvida den åtalade är psykiskt frisk eller ej har varit en fråga som dividerats ända sedan dådet i somras. Att Brevik INTE är en lallande dåre inkapabel att ta hand som sig själv är ganska uppenbart.
Hans tankemönster liknar förmodligen våra stenålderssläktingars, som nödgades försvara sina jaktmarker mot utbölingar från när och fjärran. Att våra hjärnor är identiska med dessa Cro Magnon-människors är det få som reflekterar över.
Det är med andra ord blott kulturen och bildningens tunna fernissa som skiljer oss från dessa rasande urmänniskor, som till och med kunde vara kannibaler. Och det kan ju vara värt att veta i ett samhälle där bildningsföraktet och kulturrelativismen firar enorma triumfer.
Breivik är en produkt av sin tid och sitt samhälle. Och precis som rasimen aldrig blev sig lik efter Hitler så blir den sig inte lik efter Breivik heller. Att hans dåd skulle bli totalt kontraproduktivt hade han kanske inte räknat med. Har ni märkt att det varit ganska tyst från nationalistiska träbänken under senare tid?
Logik och intelligens är inte rasisternas paradgren, nej, här härskar den halvbildade högljudda kopisten som upprepar det andra redan sagt, fast med en högre och falskare stämma.
Den uppmärksammade rättegången är samhällets märkliga svar på dylika terrordåd. Här lyfts gärningsmannen upp från sin totala isolering, till att bli en kändis över hela världen, vilket var precis det han ville.
Vi borde lära oss att inte belöna eller uppmuntra mördare, oavsett om de mördat en eller 77 människor. Rättsväsendet ska inte betala en show, som ingen egentligen är intresserad av. Då målet är uppnystat och den åtalade erkänt gärningen borde han suttit bakom lås och bom för länge sedan, efter en snabb och stringent rättegång, och inte hålla teater inför hela världen med alla strålkastare riktade mot sig.
