Andra har sagt det bättre än jag, men det tål att upprepas. USA hade ett smalt fönster av möjligheter att forma världen vid millennieskiftet, innan Ryssland återigen gjorde sig gällande och innan Kina steg upp på den globala scenen. Fönstret håller på att stängas, och Washingtons panik visar sig i form av illa genomtänkta konflikter via ombud, från Ukraina till Taiwan.
Många befinner sig fortfarande på den ideologiska hållplatsen där ryssarna är de vidriga orcherna, som anföll utan någon som helst anledning. Om man verkligen vill veta så kan man förstås undersöka saken närmare, och snart inse att ukrainarna inte är några snälla pojkar, utan att de behandlat ryska och andra minoriteter väldigt illa, samt bombat utbrytarprovinsen Donbass i åtta år. Och de har gjort det med amerikansk hjälp. Bomberna har inte direkt försvagat ryssarna, men däremot dödat civila, kvinnor och barn.
Ukrainakonflikten skulle ha kunnat hejdats innan den ens bröt ut. Det började med protester mot den folkvalda presidenten 2014, som uppmuntrades av väst. Därefter etniska motsättningar mellan ukrainare och ryssar. Och slutligen utbrytningsförsök, som bejakades av Ryssland. Det skrevs fredsavtal, två stycken till och med, men även här svek väst då Angela Merkel och andra erkände att de bara ville köpa tid, och att avtalen aldrig var tänkta att följas. Köpa tid till vad, kan man fråga sig?
Och varför uppmuntrar då USA allt detta, långt borta från sitt eget land?
Det är ingen hemlighet att amerikanska tankesmedjor och geopolitiska institut länge velat försvaga Ryssland, helst dela upp landet i mindre mer lätthanterliga regioner, där amerikanska intressen kan ta över naturtillgångar och annat.
Visst, vi vet att USA har skumma motiv, de har ju startat meningslösa krig i Vietnam, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien etc. Vem vet hur många 100,000-tals människor som dött i alla dessa konflikter, som startats utan någon större anledning än att USA vill projicera världsherravälde, eller imperialism.
Men det är annorlunda med Ryssland; Putin är en diktator, och han har mängder av atombomber till sitt förfogande, han är farlig. Han måste neutraliseras på något vis.
Jag kan följa den tankebanan, särskilt om vi i väst skulle ha det moraliska övertaget. Men har vi verkligen det? Kan vi peka finger och skrika: diktator! När vi själva har ett EU som dras med ett gapande demokratiskt underskott? Eller USA, vars förra presidentval lämnade en hel del övrigt att önska. Landet där man inte behöver ID-kort för att rösta.
Och visst, vi kan förstås ställa oss på USA och västvärldens sida trots alla dess fel och brister. Det är naturligt. Vi är ju en del av västvärlden, och vi delar dess kultur och förförståelse. Vi stöttar västvärlden precis som äldre historiska befolkningar stöttat sina skilda imperier. Men vi kan inte längre stödja väst för dess godhet eller etik. Det är inte svart mot vitt, gott mot ont. Vi väjer sida på grund av konventioner och medborgarskap. Vi kan också tycka att president Biden visar dåliga sidor, men att efter nästa presidentval så kommer saker och ting att bli bättre. Vi bidar vår tid, västvärlden kommer slutligen att hamna rätt. Förhoppningsvis.
Om vi istället betraktar Putin, oavsett hur han är röstats fram så framstår han som mycket populär i hemlandet. Han är också populär i den s.k ”globala södern”, som är ett slags samlingsnamn på länder som sakta glider ifrån USA:s maktsfär, Indien, Kina, Sydafrika, Brasilien, Iran m.fl. Dessa länder har tydligen gått om oss i väst, både vad gäller antal invånare men även ekonomiskt.
Och då kommer vi naturligt tillbaka till det smala fönstret som nämndes i inledningen. Att USA hade några få årtionden på sig att forma världen innan den globala södern växte sig för stark. Att de skulle komma ikapp var inte heller något självklart. Vi har läst många artiklar om att den kinesiska utvecklingen håller på att avstanna. Att de har enorma utmaningar vad gäller nedsmutsning, energiåtgång, juridiska system, sjukvård, bostäder osv osv. Men ofta handlar det om tomma förutsägelser, det kinesiska lokomotivet är närmast ostoppbart. I skrivande stund håller de inte bara på att ta över elektronikmarknaden, utan även biltillverkning och mycket annat.
Lägg därtill rysk försvarsteknik, där man byggt upp ett sofistikerat luftvärn, kanske världens bästa, men även överljudsrobotar, som plötsligt gjort stora delar av det amerikanska försvaret överflödigt, bl.a de enorma hangarfartygen. Att försvara sig mot en projektil som kommer upp i över 10 ggr ljudets hastighet blir inte lätt. Man kommer inte ens höra den komma, innan det är över.
Och det är över. Den amerikanska dominansen närmar sig sitt slut. På gott och ont. Det man är orolig för är att det degenererade ledarskapet i ren panik startar ett okonventionellt krig. För det verkar tyvärr ligga i den bedagade supermaktens intresse att hellre fördärva, än att nedlåta sig till att bli jämlik med andra nationer. Hellre dra ner alla andra, än att själv dras ner. Exempel på detta är Nord stream-bombningen, där man fördärvar energiförsörjningen för ett allierat vänligt sinnat land, eller krigen i Mellanöstern som totalt destabiliserat regionen, vilket också hotar allierade länder som Saudiarabien, Israel etc, och som bidragit till enorma flyktingströmmar till vännerna i Europa, med alla de sociala och kulturella slitningar som det medfört. USA är tyvärr en dålig vän, och just nu finns det ingen ljusning i sikte.
