De flesta länder på den amerikanska kontinenten räknas som misslyckade bananrepubliker, Undantaget USA och Kanada. Och det är en tråkig utveckling, där vi ser fordom rika länder som exempelvis Brasilien, förvandlas till korrupta och svårhanterliga samhällen.
Även Argentina skulle kunna ha blivit ett mer framgångsrikt samhälle om man inte hemsökts av ständiga valuta- och finanskriser. Numera är Brasilien, Chile och flera andra länder på uppgång, men vi har svårt att glömma rättsrötan och instabiliteten som följt dem under hela 1900-talet. Vi förknippar fortfarande Sydamerika med gerillor, statskupper, generalissimos och framförallt fattigdom.
Är USA på väg mot en liknande stagnation?
Mången Amerikaresenär noterar trasig infrastruktur, dåliga vägar, omoderna flygplatser, och nedlagda industrier. Samt uteliggare, smuts, klotter och oordning i storstäderna. Den amerikanska drömmen och 1950-talets välordnade samhälle är allt svårare att finna. Landet är uppdelat, det rikare skiktet bor i utvalda områden, medan kriminalitet och oordning råder i de växande utanförskapsområdena. Inte helt olikt situationen i Sydamerikas trasiga länder.
Kommer vi om 20 år att fundera över vad som gick så himla fel i USA? Och hur det kom sig att landet tog en så märklig vändning, från supermakt till bananrepublik?
Det finns så klart många olika förklaringar till varför detta händer i de gamla europeiska kolonierna. En förklaring är att de gamla eliterna konkurreras ut i takt med ett starkare jämlikhetsideal, och krav på större representation av olika samhällsgrupper. Ofta åstadkoms detta med kvotering, nivellering och ibland maktövertagande eller regelrätt revolution. I motsats till ett mer meritokratiskt system, där kunskap och prestationer spelar större roll än hudfärg, kön, läggning, partibok etc, och man värderar trygghet, stabilitet och långsiktighet.
Västvärldens jämlikhetssträvan har slagit över till att premiera avvikare och minoriteter medan faktiska kunskaper förringas. Den ursprungliga rättvisetanken handlade om att ge alla rätt till utbildning oavsett fysiska företräden. Det var kunskaperna som stod i fokus, och inte allt det där andra. Idag kan det uppfattats som en elitistisk utgångspunkt, men ett välfungerande samhälle är måhända ett elitprojekt? Alla kuggar i maskineriet måste ju fungera. Och det är uppenbarligen inget som kan skapas på måfå.
Vi ser en liknande utveckling även på andra kontinenter, exempelvis i Sydafrika, ett land som för inte så länge sedan utvecklade egna kärnvapen, men numera också reducerats till en bananrepublik. Det finns tillika en rädsla för att en liknande balkanisering kommer att drabba Europa.
Det trista i den här typen av utveckling är att den drabbar alla, även de folkgrupper som skulle räddas eller ges utökade rättigheter. Fattigdom och trasiga samhällsstrukturer drabbar framförallt de redan utsatta. Ett exempel på när godhet och rättvisekamp slår fel och underminerar sin egen fortsatta existens.
