Mången svensk lever numera i en dysfunktionell miljö, med sprängningar, kriminalitet och höga skatter men allt färre vettiga samhällstjänster. Och allt fler börjar fundera på om det inte vore bättre att bo i ett varmt skitland än ett kallt och mörkt?
Det finns ju många länder i världen med halvdåliga samhällstjänster samt kriminell aktivitet på gator och torg, men de har åtminstone vackra stränder och ett bättre klimat. Kanske är det därför länder som Brasilien vinner i längden? Trots deras enorma utmaningar vad gäller etniska och klassmässiga spänningar så har de en natur som av många jämförs med paradiset. Landet har också haft en stark ekonomisk utveckling under de senaste decennierna.
Vi har redan sett en våg av svenskar utvandra till framförallt London, men även Thailand, Florida och Spanien. I många fall handlar det om pensionärer som vill leva sina sista år i värmen, och inte snubbla på isiga gator och råka ut för höftledsbrott. Men allt fler arbetsföra individer packar också kappsäcken och lämnar landet. De inser att de kulturella svårigheterna med att byta land väger lättare än de befintliga utmaningarna i Sverige. Många barnfamiljer har tillika tröttnat på den svenska skolan, att svenska barn hamnar i minoritet, samt risk för kriminalitet osv.
Begreppet white flight myntades i USA, där den vita medelklassen snabbt lämnar områden som blir kriminella och flyttar till bättre kvarter där de kan leva lugnare och säkrare liv. Kan detta ske på en nationell skala? Problemet med Sverige är att det finns få säkra områden kvar, särskilt i storstäderna, och om man ska göra en white flight inom Sverige så riktas flytten till bostadsområden som är väldigt dyra. Och när mången svensk konsulterar bankkontot så inser de att det är billigare att flytta utomlands.
Flera länder erbjuder dessutom ett bättre företagsklimat, med lägre skatter och mindre byråkrati, samt skolor som tillhandahåller en mer traditionell läroplan. Och har man tur kanske barnen till och med kan cykla till och från skolan, som man gjorde i Sverige för 20 år sedan, utan risk för att bli rånade eller trakasserade. Det finns en hel del länder där den här drömmen kan bli verklighet, och utan att man behöver betala 7 miljoner kr för boendet.
Vad kommer då att hända med Sverige?
Vi vet med erfarenhet från Ukraina att miljoner av människor kan lämna ett land under kort tid, om de är tillräckligt motiverade eller deras liv är hotade. I den första vågen är det välutbildade och engagerade medborgare som reser, och i den andra vågen ängslig medelklass, som gör som alla andra gör. En storskalig flyttvåg skulle kunna resultera i en utarmning av skattebasen, och det leder förstås till en svår situation för högskattesamhället som är frikostig med bidrag och ersättningar. Kanske måste regeringen dra åt svångremmen och sluta vara så givmild med skattebetalarnas pengar, vilket kunde påverka flyktinginvandringen till landet som är skattefinansierad och ideologiskt driven. Det finns också en risk att statsmakten blir allt mer repressiv, och inför restriktioner för utlandsresor eller kräver att även utlandssvenskar betalar skatt. Krav på återbetalning av studielån eller betalning av uppskjuten reavinstskatt skulle också kunna bli verktyg för att hålla folk kvar.
Bostadspriserna kommer förmodligen att rasa i takt med utflyttningen, med risk för att vissa resesugna kommer att få svårt att sälja till ett rimligt pris. Gissningsvis blir det en patriotisk, lågutbildad och medellös skara som stannar, och de kommer förmodligen att påverka politiken i sin specifika riktning. Detta skulle också kunna skapa förändringar, givet att landet inte utarmats på alltför många svenskar, att de kvarvarande är tillräckligt många för att kunna påverka.
Hela den här diskussionen bygger förstås på att folk i Sverige inte gör något åt situationen idag, att de inte löser samhällsproblemen, och låter den nedåtgående spiralen fortsätta. Vilken väg man väljer är fortsatt ovisst.
