I tidernas begynnelse, när vi var jägare och samlare, då enades vi kring ledare som var erfarna och kunniga. Vi gjorde det för att överleva. Om något svårt beslut skulle tas, då kunde möjligen två starka individer gå åt olika håll, och stammedlemmarna följde den som de tyckte var vettigast. Evolutionen såg till att de bäst lämpade överlevde. Den individ som tog bäst beslut för sig själv och stammen fick flest följare, och blev en slags naturlig och självklar ledare. En slags blandning av både auktoritärt och egalitärt styre.
Mindre företag kan fungera på liknande sätt även idag, folk samlas kring duktiga innovatörer och entreprenörer, och deras idéer spiller över i form av vinst, löner och bonusar. De som inte är lika kreativa kan betala tillbaka genom hårt arbete och lojalitet. Det uppstår en slags symbios som alla inblandade tjänar på.
Sedan blir företaget större, med krav på jämställdhetsplaner, inkluderande attityder och värdegrundsdokument. Inget ont i det, förutom att vi redan har ett jämlikt samhälle där alla könen, färgerna och läggningarna är lika inför lagen och har rösträtt, samt möjlighet till skola, högre utbildning osv. Men det räcker liksom inte. Vi vill uppenbarligen driva de mjuka frågorna ända in i det hårda kaklet.
De ständiga kraven på mer rättvisa är tillika ett sätt att ge utrymme för aktivister och låtsasjobbare. Ynkryggar som aldrig skulle komma upp sig i en naturlig hierarki, men som därför gärna uppfinner nya intrikata vägar till makt. Och folk som aldrig haft en vettig chef kan ofta inte skilja på en alfa-ledare och en beta-ledare.
Och detta genomsyrar både storföretagen, media och politiken. Vi har en massa pretendenter som sitter på viktiga positioner och agerar likriktare och åsiktspoliser. Systemet är delvis organiskt och självorganiserande. Akivisterna vet alltid vad som gäller. Ena dagen ska man hata Trump, nästa dag ska man klistra en ukrainsk flagga på facebookprofilen. Och däremellan ska man mobba folk som är skeptiska mot vaccinet, klimatet, migrationen eller vad som står på dagordningen. Aktivisterna kan simultant vända på femöring, och då vet man att det skett en uppdatering i manualen. Detta sker ofta via de traditionella medierna eller sociala mediekanalerna. De vet exakt när Covid blir oviktigt, när Ukraina blir viktigt, och när det är dags att vända igen.
En del menar att beteendet inte är självorganiserande, utan att det föreligger en enorm konspiration, och att en slags Blofeldt-figur från Bondfilmerna styr och ställer våra åsikter och humörsvängningar. Och att det finns ett intresse i att hålla fårskocken felinformerad, och få den att ägna sig åt meningslösa saker. Medan det givetvis händer viktigare saker på annat håll, som inte tål att synas närmare.
I grunden handlar det förmodligen om dels dåligt ledarskap, och dels dåliga följare. Ledarna vet inte vad som är viktigt för stammen längre, och det spelar ingen större roll vilka beslut de tar. De har immunitet, krockkuddar, fallskärmar, och de kan inte ställas till svars. Och följarna vet inte vart de är på väg, men är övertygade om att de behöver en ledare, som de kan välja själva. I ett samhälle där det saknas egentliga mål, där kommer oundvikligen ledarskapet att urholkas, men även tillvaron som sådan.
Och vi får slutligen en enorm tudelning, där ena halvan av befolkningen synat bluffen och inte tror på någonting längre, medan den andra halvan försöker rädda sin verklighet och bejakar allt som predikas ur den stora tratten. Och man vet inte om man ska ta fram popcornpåsen, och betrakta eländet från behörigt avstånd, eller dra fram brandslangen och börja släcka elden.
