I söndags köpte jag en papperstidning i en kiosk. Jag får väl erkänna att det var längesedan jag bläddrade i en tidning, förmodligen flera år sedan. Det mesta finns ju på nätet, både nyheter och analyser från världens alla hörn. Att läsa tidningar framstår alltmer som något från det förgångna.
Hursomhelst, så var det en härlig känsla att sitta där och bläddra, att ta sig tid att läsa lite längre artiklar, och även sånt man kanske inte hade läst annars. Tidningarnas söndagsupplagor bjuder ju både på nyheter, skvaller, vin- och restaurangtips. Det blir som en helhetsupplevelse serverat i pappersformat. Och det är ett underskattat interface, där man snabbt kan bläddra fram och tillbaka, och det är lätt att hitta, och ingen artikel som bara ”försvinner”, som i de sociala media-flödena. Tidningen behöver inte laddas, och den kan enkelt vikas, läggas i väskan, eller ges bort till någon annan, eller sparas och läsas igen. Ganska genialt egentligen.
En artikel handlade om en DVD-butik i grannstaden som fortfarande sålde och hyrde ut filmer. Och de hade fortfarande kunder, och nya hade strömmat till på grund av Netflix skrala utbud, och att de tar bort filmerna efter en viss tid. Butiken hade precis flyttat till en bättre adress, och verksamheten fortskred trots coronan och hemmatittandet.
Jag tillhör generationen som upptäckte datorer och mobiltelefoner i 20-årsåldern. Vi är bekväma både online och offline. På det sättet har vi en dubbel personlighet, och bägge vägarna känns naturliga. Just idag var det särskilt trevligt med en tidning som fortfarande doftade trycksvärta. Och det spelade ingen roll att nyheterna var 24 timmar gamla, även om det var en viktig faktor förr om åren till att välja digitala medier. Nu kändes det av oförklarliga skäl inte lika viktigt längre. Jag antar att ju snabbare nyhetsflödet snurrar och ju mer brus som omger oss, så kommer vi att söka oss till olika ”öar” där vi kan finna frid och mening.
När Internet, sociala medier, onlinefilmer osv inte längre är en nyhet. När marknaden framstår som självklar och mättad, först då kan man se helheten. Och vi kommer att hitta på benämningar som det ”postdigitala samhället” eller något liknande, där återupptäcker vi plötsligt gamla föråldrade företeelser som LP-skivor, biografer, tidningar, fysiska butiker, naturen, vackra stadsmiljöer osv. Och det uppstår en syntes mellan det det gamla och det nya. Jag längtar dit, och kanske är det redan på gång?
