Fyrtiotalismen är en rättviseideologi som uppfanns av efterkrigsgenerationen, folk födda omkring 1940-60. Det var en stor och rik årskull (även kallade boomers), kanske den första generationen som hade verklig fritid och större möjlighet att umgås med jämnåriga.
Tidigare generationer började arbeta i unga år, gifte sig och skaffade barn. Fyrtiotalisterna lyssnade på musik, gick på konserter, bio, såg på TV, läste tecknade serier och ägnade sig åt samhällelig aktivism, särskilt under det tongivande året 1968.
Många i den här generationen är idag över 70 år. De börjar bli gamla, men har svårt att lämna över världen, de hänger kvar med näbbar och klor. Kanske kan det amerikanska presidentämbetet symbolisera dilemmat, där fyra av de fem sista presidenterna varit fyrtiotalister, den sittande presidenten inräknad.
Individualism
Fyrtiotalismen är en frihetstörstande och samhällsomstörtande ideologi. Individualismen var tillika en stark drivkraft, samt självförverkligandet, i kombination med bristande empati för saker som hamnade utanför synfältet. Man odlade en skräck för villa, vovve, Volvo. Folk skaffade färre barn, vissa inga alls; man skilde sig, gifte om sig, skilde sig igen, i en evig ungdomsyra. Världen efter 1968 blev sig aldrig lik. Och anhängarna marscherade fram i korridorerna på universitet, medier och myndigheter.
Ungdomen
Vill du ha svar på något? Fråga ungdomarna! Allt gammalt skulle städas bort och ungdomarna skulle ta över. De unga hade översinnliga kunskaper om världen och dess beskaffenhet, oavsett om de hade något i huvudet eller ej. Man dyrkade sin egen förträfflighet, och det rena oskrivna bladets intuition överträffade visdom, erfarenhet och kunskap. Fyrtiotalismen är evigt ung, och dess anhängare klär och beter sig fortfarande som om de vore det.
Rättvisa
Fyrtiotalismen är egentligen ingen klassisk vänsterideologi, med klasskampen och arbetarrörelsen i centrum. Nej, vi ser istället medelklassens småirriterade världsförbättrare. Ett gigantiskt grupparbete där naiva och bortskämda skolklasser släpps ut för att hitta fel och brister i samhället. Det är en ideologi där orättvisor och felaktigheter aldrig tar slut.
När jämlikhet uppnåtts inom det ena området så hittar man raskt nya problem inom nya eller ibland t.o.m samma områden. Feminismen är ett bra exempel, där vi gått från (a.) jämlikhet mellan könen till (b.) kvotering och kompensation för kvinnor till (c.) att lyfta fram kvinnor som bättre än män. Toxisk maskulinitet är på modet, men inte ett ord om toxisk kvinnlighet osv. Den här muterade aktivismen verkar inom områden som kön, sexuell läggning, ras, språk-, miljö- och klimatfrågor mm.
När västvärlden uppnådde jämlikhet inom de flesta områden (ca 1980) så gick fyrtiotalismen vidare och pekade på nya orättvisor inom livets alla skrymslen och vrån. Om kvinnor tjänade mindre än män, inte pga kön utan av livsval, då skulle kvinnor uppmuntras att välja annorlunda eller kompenseras. Aktivismen började ta sig allt märkligare former. Och när man inte lyckades uppnå millimeterrättvisa då heller, började man istället att svartmåla män, och kräva ytterligare kompensation. Och där är vi idag.
Svanesången
Ideologin hoppade över ett släktled. Generation-X var inte så förtjusta i sina föräldrars gärningar. Barnbarnen (milleniegenerationen) är desto mer intresserade och de ställer sig åter igen på de imaginära barrikaderna.
Nu börjar boomers bli till åren, och kanske är det närmandet till döden som bidrar till deras vurm för domedagsrörelser som klimathysteri, massövervakning, demografiska experiment och slutligen pandemidiktatur. De börjar nalkas livets slutskede, och den här hyperindividualistiska människotypen skulle kunna dra med sig hela mänskligheten i graven, bara för att de själva inte får vara med längre. Ty de kan ju inte skrika ”se på mig, och se hur god jag är” från andra sidan graven. Det blir kommande generationers uppgift att sopa upp efter fyrtiotalisterna och deras följare, om det nu kommer att finnas något kvar att sopa.
