Plötsligt tar samhällsdebatten en restrospektiv utflykt i 70- och 80-talets bordellhärvor och ubåtsaffärer. En kvinna uppger att hon prostituerat sig i 13-årsåldern, och att några av kunderna var kända politiker. Fallet rönte stor uppmärksamhet på 70-talet under namnet Geijeraffären, där den dåvarande justitieministern Lennart Geijer (s) anklagades för att under sin ämbetstid besökt en bordell, där några av de prostituerade hade kontakt med öststatsambassader. Geijer sågs som en säkerhetsrisk. Under resans gång anklagades allt fler politiker för att ha besökt bordellen, bl a Fälldin och även Palme.
Medan ubåtsaffären utspelade sig under det kalla krigets sista decennium på 80-talet, då förmodade ryska ubåtar gjorde förmodade utflykter på svenskt vatten. Carl Bildt var en av de som tog problemet på allvar och lyfte fram det i debatten. Senare har ubåtskränkningarna avfärdats som hjärnspöken, eller att det rörde sig om minkar eller att det var nato-ubåtar som tränade på svenskt vatten.
Hur kommer det sig att dessa gamla infekterade trätomål lyfts fram just nu? Det har gått ganska lång tid sedan de hände. Kvinnan som arbetade på bordellen kräver dessutom staten på skadestånd och en offentlig ursäkt. Eftersom hon var omyndig när händelsen utspelade sig bör hon främst anklaga sina föräldrar eller vårdnadshavare, sig själv, och i tredje hand torskarna och i sista hand staten. Härmed vill jag inte friskriva män som köper sex av tonårstjejjer – det är vidrigt – men omyndiga flickor ska INTE komma i NÄRHETEN av en bordell, än mindre arbeta där.
Genom att kvinnan går ut offentligt med sitt skadeståndskrav finns en risk att hon flyttar över det s.k ”horstigmat” på sina egna tonårsbarn. På ett personligt plan har hon allt att förlora men inget att vinna. Dessutom verkar fallet fortfarande ouppklarat, vittnesmål från andra prostituerade menar att inga kända politiker fanns bland kunderna. Den mest intressanta vinkeln är varför åklagarna i fallet inte väckte åtal för otukt med barn. Den frågan var iof intressant redan då för 30 år sedan.
Åter till ubåtsaffären, vars nya vinkel handlar mycket om tekniska detaljer, och huruvida det verkligen var ryska- eller nato-ubåtar som kränkte svenska vatten. Nato-förepsråkaren Ola Tunander har tidigare skrivit en bok, som enligt egen utsago var full av faktafel. Tydligen har flera av dessa fel nu rättats till. Att journalisten Lars Borgnäs är med på ett hörn gör inte saken bättre. Han har tidigare gjort sig känd som en rabiat debattör i det s.k daCosta-fallet, där en kvinna hittades styckmördad i början av 80-talet. Borgnäs hävdar att den s.k obducenten och allmänläkaren var skyldiga, trots att läkarna numera t.o.m låtit genomföra ett DNA-test för att bevisa sin oskuld.
Varför så mycket gammal skåpmat?
Det generella temat handlar om att påvisa politikers inkompetens eller bristande moral, framför allt har borgerliga politiker lyfts fram, trots att det även figurerar vänsterpolitiker i de bägge fallen. Tydligen räcker det inte med dagens småskandaler, där politiker anlitar svart arbetskraft eller vägrar betala TV-licens. Rent juridiskt är det struntsaker, med närmast obefintlig straffskala. Då gäller det att plocka fram det tunga gamla, mögliga artilleriet.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, geijeraffären, bordellhärvan, ubåtsaffären, ubåtskränkningar, media
