Revolution och uppror hör till de mörkare kapitlen i vår historia. Det handlar om när folket fått nog och sätter sig upp mot överheten. Det brukar sluta med ond bråd död och stora samhällsförändringar som inte alltid leder till det bättre.
Den franska revolutionen krävde frihet, jämlikhet och broderskap, men slutade i blodbad och därefter Napoleons kejsardöme. Den ryska revolutionen ledde till det totalitära Sovjetunionen med miljoner döda.
Vi ser ofta på revolutionären som en politisk person, kanske till och med en frihetskämpe. Men ofta har det handlat om något mycket mer grundläggande, nämligen hunger.
Franska revolutionen skedde under ett år av missväxt och hunger, ryska revolutionen föregick också i ett hungrigt land, det nazistiska maktövertagandet i Tyskland förebådades tillika av depression och hunger. Inbördeskriget i Grekland efter andra världskriget skedde i ett land där folk hade dött av hungersnöd i huvudstaden några år tidigare. Revolutionen i Iran utspelades efter ekonomiska problem tack vare oljekriserna och det fanns folk som hade det väldigt dåligt ställt.
Även om revolutioner alltid har politiska förtecken, så är det nog så att det krävs stor misär för att gemene man ska ta till våld ute på gator och torg. En revolution fodrar nästan alltid hunger, eller en konkret rädsla för att man inte ska kunna försörja sin familj.
Kanske var det därför västeuropeiska arbetare sällan tog till vapen i slutet av 1800-talet och deltog i kommunistiska revolter? Man ska inte underskatta värdet av en regelbunden lön, även om den är relativt låg, och möjligheten att påverka via fackföreningar samt konjunkturen som gick upp.
Arbetarna var efter några decennier medelklass, och viljan till revolt var obefintligt, oavsett hur högt agitatorerna skrek. Hungern var tillfälligt bortmotad i väst, läget var däremot annorlunda i Ryssland och Kina.
Så, den som väntar på en revolt får först se sig om i mataffärerna, saluhallarna och bagerierna. Först när maten börjar sina börjar folks vrede att ta sig hotfulla uttryck.
