Något som ofta glöms bort i den allmänna debatten om Israel och Palestina är britternas agerande strax innan staten Israel bildades. 30- och 40-talets pseudovetenskapliga rasläror härjade i Europa framförallt i Tyskland. Många judar försökte förgäves fly, men få länder ville ta emot dem, USA var ofta de enda utvägen. Att resa till Amerika var å andra sidan ganska kostsamt på den tiden.
Britterna förbjöd judar på flykt inträde till Palestina; det hände att båtar med flyktingar tvingades vända. Den restriktiva invandringspolitiken handlade om att blidka de muslimska palestinierna, som såg en fara i att allt för många judar invandrade. När staten Israel sedermera utropades öppnades givetvis gränserna för alla judar, och den fordom snåla flyktingpolitiken förlorade sin mening.
Hur många judar kunde ha räddats undan förintelsen om britterna hade öppnat gränserna, några tusen, miljoner? Ingen vet.
Britterna valde att i möjligaste mån respektera de muslimska palestiniernas territorium, priset blev död och förintelse för ett annat folk. Mellanösterns historia är kantat av ödesdigra beslut, där inget är rätt och allting är fel.
En amerikansk bekant frågade mig en gång:”What is a country”? En fråga jag ofta återkommer till. Vad är ett land, är det traditionerna, historien, religionen, politiken, folket, språket, symbolerna, gränserna eller själva marken? Eller primitiva revir, rester från en svunnen tid?
—
Andra bloggar om: Israel, Palestina, Mellanöstern, samhälle, historia, intressant
