Rättegången mot trebarnsmamman Lindsey Clancy ska göras om, då juryn inte kunde komma överens. I januari 2026 lurade hon iväg sin man att köpa medicin på ett apotek i andra änden av stan, och medan han var borta så ströp hon sina tre småbarn smed buntband och försökte sedan ta sitt eget liv, men misslyckades.
Det handlar om huruvida Lindsey Clancy ska dömas till fängelse eller psykvård. Alla i juryn utom en person menade att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk då dådet utfördes, och att hon därför inte bör få ett konventionellt straff. Eftersom juryn inte var enig så görs rättegången om.
Debatten har varit het på nätet, då många feminister ställt sig på kvinnans sida, som de brukar göra, även då Clancys agerande är helt oförsvarligt. Medan många andra, mestadels män, menar på att dådet uppenbarligen var planerat och att hon bör dömas till fängelse, eller rent av till döden.
Clancy led av någon slags förlossningsdepression, hon tog ibland medicin, och träffade även en psykiatriker. Clancy menade att hon hörde röster vid tillfället för dådet, men hon har tydligen aldrig hört dem tidigare enligt undersökningen. Hon har dessförinnan arbetat som sjuksköterska och levt ett normalt liv. I övrigt är morden klarlagda, hon har erkänt, och den tekniska bevisningen pekar på henne och ingen annan.
Varför är då detta hemska trippelmord så intressant?
Givetvis blir det extra vidrigt när småbarn blir brutalt mördade, särskilt av den som borde ge dem kärlek och tröst, sin egen mamma. I ett större perspektiv visar dådet och rättegången på ett samhälle i upplösning, där gamla värderingar, ansvar och vuxenroller suddas, ut och våra handlingar skylls på åkommor, mentala problem och medicinering.
Vi ser en civilisation där alltför många är diagnosticerade och medicinerade. Det handlar ofta om stress, ångest och depressioner. Och eftersom så många lider av olika åkommor så betraktas ofta våra handlingar ur en medicinsk synvinkel. Donald Trump lider av narcissistiska vanföreställningar, Joe Biden är senil och medicinerad, Vladimir Putin har förmodligen någon slags åkomma också, och alla vet att Greta Thunberg är autistisk. Vi är inte oss själva, utan vara sjukdomar, som ymnigt diagnosticeras av journalister och experter.
Genom att skylla sina tillkortakommanden på hälsoproblem så förenklar man sitt liv, och kanske inte behöver ta lika mycket ansvar som tidigare generationer? Men genom att hela tiden hänvisa till mentala tillstånd så säljer man en bit av sin själ, och sin egen drivkraft samt möjligheten att påverka världen.
Vi är kanske inte längre människor med en fri vilja? Utan blott mentala kollin som agerar förutsägbart utifrån olika medicinska aspekter? En slags modern ödestro, där alla är fast i sina mentala bubblor, och där till och med barnamördare får sympatier på grund av sitt eventuella tillstånd.
