Flera gånger har jag vaccinerat mina barn för säsongsinfluensor, och flera gånger har de ändå blivit sjuka i influensa. Många småbarnsföräldrar känner igen detta. Och jag har pratat med flera oberoende läkare som sagt att det är onödigt att vaccinera barn för influensa. Men många gör det ändå, för säkerhets skull. Till saken hör att influensavaccin kostar en hel del pengar i många länder. Så, oavsett om sprutan är verkningsfull eller ej, så får läkarmottagningen och läkemedelsbolagen sina pengar. Och det går svårligen att ifrågasätta produkten eller få någon slags garanti.
Givetvis bör äldre eller sjuka personer vaccinera sig för influensor, de befinner sig i riskzonen, och bör ta det säkra för det osäkra. Sen får vi hoppas att sprutan hjälper mot säsongens nya cocktail av virus. Och självklart låter jag mina barn ta stelkrampssprutor och andra viktiga vaccin. Min inställning är pragmatisk, vissa vaccin är viktiga, andra inte.
Vulgärdebatten som pågår i sociala medier är lite annorlunda. Där handlar det mer om man är en antivaxxer och foliehatt – eller en politiskt korrekt välinformerad person. Det verkar det inte finnas utrymme för att prata om viktiga och oviktiga vaccin, mening och mål, orsak och verkan. Nej, här är man antingen en foliehatt eller klok som en uggla.
Jag kan förstå de som är emot vaccin. Alla människor har en kroppslig autonomi, vi äger vår kropp, och ingen kan förvänta sig en virusfri värld. Att ha en miljö utan smittämnen är förmodligen inte möjligt, och ingår inte i den frihetliga liberala paletten, även om vi på olika sätt försöker minimera sjukdomar och smittor. Vi får nog också leva med att vissa inte vill ta vaccin, av olika skäl. Det finns få anledningar att dra i strid emot dem på Twitter och Facebook. Och därtill förödmjuka dem, förnedra dem och skälla ut dem.
Jag kan också förstå de som vaccinerar sig mot allt. Det är en enkel lösning att följa direktiven, ibland blir det förstås fel, men i det stora hela så är man relativt säker. Det är en enkel väg, och den förefaller ofta rimlig och solidarisk med samhället som helhet.
Sen finns det förstås såna som jag, som ratar vissa sprutor och tar andra. Det är ju en knepigare väg, det kräver att man pratar med läkare och läser på lite, men det handlar inte om någon raketforskning direkt. Man bör ha en viss koll på vad som händer runtomkring en, särskilt om sånt som man sprutar in i sin kropp.
Det har förstås hänt att jag blivit anklagad för att vara en foliehatt, för att jag inte ger mina barn influensavaccin numera. Och när jag försöker förklara min ståndpunkt så inser jag alltför ofta att man bara kan vara det ena eller det andra. För eller emot. God eller ond. Nyanser göre sig inget besvär, debatten leder inte dit; svart eller vitt är det som gäller.
Och så är det med så mycket annat, Trump, Orban, Tegnell, coronaviruset, EU, migrationen, kulturen, skatterna, miljön och klimatet. Det är svårt att diskutera saker numera, skyttevärnen är djupt nergrävda och ståndpunkterna oföränderliga. Vi kanske borde undvika alla svåra och kontroversiella ämnen? Det är väl det våra ledare vill, så att de kan verka i fred, medan vi diskuterar gula och vita kanariefåglar.
