Dagens syn på demokrati handlar inte om folkstyre i största allmänhet, utan om en specifik form av demokrati. Den bygger på principen att alla myndiga medborgare har rösträtt, samt att samhället styrs genom lagstiftande och beslutande församlingar, med ett rättssystem som garanterar lag och ordning.
Äldre former av demokrati, såsom den athenska modellen, äldre schweiziska system eller vår egen ståndsriksdag, anses inte uppfylla kraven på en riktig demokrati, inte för att de nödvändigtvis saknade demokratiska institutioner, utan för att de uteslöt delar av befolkningen från politiskt inflytande – ofta baserat på inkomst eller egendom. På den tiden sågs detta som ett sätt att säkerställa ett kompetent ledarskap, med antagandet att de med högre inkomster eller större förmögenhet skulle vara bättre rustade att fatta beslut för samhällets bästa. Och att de också hade en insats i spelet, s.k ”skin in the game”.
Demokratin och dess fiender
Den moderna demokratin, med allmän och lika rösträtt infördes på 1920-talet i många västländer. Den nya ordningen utsattes för prövningar redan från början, med kommunistiska och fascistiska partier som nyttjade systemet för att vinna anhängare. Antingen genom att själva ställa upp i valen, eller genom att sabotera den demokratiska öppenheten med paramilitära grupper som störde ordningen samt hotade meningsmotståndare.
Hur ska demokratin egentligen förhålla sig till odemokratiska krafter? Om man förbjuder eller tystar dem så framstår ju demokratin som sin raka motsats? Det är ett svårt dilemma. I dagsläget motarbetas partier med avvikande åsikter främst verbalt och mer sällan med restriktioner. Vad som är ett odemokratisk parti är också en källa till dispyt, eftersom dylika tillmälen och anklagelser ofta används i det politiska spelet. Och det kan bli förvirrande för någon som inte har djupare inblick.
Samma politik oavsett parti vid makten
Vår moderna demokrati står inför många utmaningar. Vi som är uppvuxna i detta politiska system inser att demokratin inte är en garant för vare sig frihet eller avskaffande av tyranni. Nej, demokratiska system kan vara både konfiskatoriska och integritetskränkande, ofta skyller man på något slags högre mål eller yttre fiender, men det gjorde ju gamla tiders tyranner också, så inget nytt där.
Många väljare upplever också att oavsett vilket parti de röstar på så fortsätter samma slags samhällsutveckling. De som röstade på Obama och ville ha förändring blev nog snopna när han fortsatte krigen i Mellanöstern och eskalerade med ytterligare konflikter i Libyen. Den politiska linjen låg fast, och det blev inte någon förändring. Hans löften var blott lögner.
Detta leder till tankar om att politiker från bägge sidor är i maskopi med varandra, och att det egentligen inte finns några vettiga alternativ att rösta på för den som vill ändra samhällsutvecklingen. För all del, säger demokratins försvarare, man kan ju starta nya partier och därigenom skapa förändring, det är helt i enlighet med systemet. Att det är ytterst svårt och kan ta årtionden ses inte som ett problem.
Förmågan till självläkning räknas ofta som demokratins allra största fördelar, att man fredligt kan rösta bort dåliga politiker. Detta förutsätter givetvis att politikerna inte håller varandra om ryggen, och att de inte arbetar utifrån en gemensam politiska agenda.
Väljarnas röst devalveras
Och även om vi bortser från politisk kartellbildning så förefaller det som att medborgarnas röst sakta devalverats. Här kan vi ta ett exempel från EU, där presidenten nomineras av en kommission vars medlemmar också är nominerade, och parlamentet roll handlar om att godkänna någon av kandidaterna. Det blir en väldigt lång väg från valurnorna till vad som händer i den politiska sfären. Det spelar ingen roll att alla medborgare kan rösta när resultatet av deras röst urholkas. Eller om vi ens kan lita på att valsedlarna räknas rätt, något som oroade väljarna vid det amerikanska valet 2020, och många ansåg inte att frågan utreddes ordentligt.
Mutor och influens
Att politiker och myndighetspersoner influeras och mutas är ytterligare problem i den demokratiska apparaten. Statsanställdas löner kan aldrig mätas med det fria näringslivets, och många i ledande ställning har svårt att tacka nej till gåvor och ersättningar för specifika tjänster. Ofta kommer betalningen efter att personen i fråga lämnat sin tjänst, vanligen genom höga ersättningar för enklare föredrag eller seminarier, så att det vid en snabb granskning förefaller vara ett sedvanligt arvode.
Politikernas duglighet
Duglighet är ett annat problem, då det kan vara svårt för väljarna att veta om en kandidat är vettig utifrån tillrättalagda intervjuer och tal. Vi känner ju inte våra politiker personligen, och vi kan inte göra en personlig bedömning huruvida de har en bra eller dålig karaktär, eller om de kommer att hålla sina vallöften. Och även politikernas vallöften till vissa grupper av folket kan ses som mutor, ty de finansieras ofta med skattepengar, till exempel höjda bidrag.
Väljarna duglighet
Och väljarnas personliga egenskaper glöms ofta bort. Det krävs informerade och kloka medborgare för att välja ett fullgott ledarskap. Och där faller egentligen idén om allmän och lika rösträtt, då även folk som slarvar med sin ekonomi kan rösta, och även mördare, tjuvar och psykiskt labila individer. Folk reagerar ofta väldigt negativt på att ta bort rösträtten för vissa grupper. Allas rätt att rösta är djupt inpräntad och anses vara frukten av en lång kamp och tillika väldigt viktig.
Varför omdömeslösa människor ska få delta i det politiska livet, och därigenom sprida sin omdömeslöshet debatteras sällan på djupet. Ibland får man höra att det kan vara svårt att filtrera bort dem, och att det blir kränkande. En modern variant på rösträttsstreck skulle kunna baseras på självförsörjning, att rösträtten enbart ges till de som kan försörja sig själva och inte uppbär höga och varaktiga bidrag från staten. Att de suttit av sina fängelsestraff, att de inte behandlas för mentala åkommor osv.
Demokratikritik
Den som ifrågasätter det demokratiska systemet benämns ofta som extrem, ty hon hotar det rådande ordningen med idéer som inte passar in. Hon kommer inte att intervjuas rättvist i de stora medierna, hon kommer inte att exponeras inför folket, så att de kan avgöra om de vill rösta på henne eller ej. Demokratins strategi mot omvälvande krafter är ofta tystnad, isolering, och om det inte hjälper, smutskastning.
Nå, den som krånglat sig igenom den här texten kanske kommer till slutsatsen att systemet vi lever i inte är särskilt demokratiskt. Och då har jag inte ens kommit in på hur medierna fungerar, där flertalet av dem uppbär diverse statsbidrag eller bidrag från organisationer, som i tysthet kräver att de följer en viss agenda. Detta erkänns sällan, den etablerade pressen anses fri och oberoende.
Många anser ändå att den västerländska demokratin är värd att bevara, då de inte kan se andra alternativ. De flesta vill eller orkar inte tänka igenom saken eftersom dylika tankar kan uppfattas som djupt obehagliga. Och man vill inte bli stigmatiserad eller utpekad om man kommer fram till fel slutsats, och då låter man hellre bli att tänka på saken.
Vi bör komma ihåg att demokratikritik är en del av det demokratiska systemet. Ett statsskick som inte vågar utvärdera sig själv är benäget att falla. Idén om att vi har uppnått något slags perfekt system är falsk, och omfamnar den mytologiska idén om historiens slut. Därutöver, ändringar i våra demokratiska system resulterar inte nödvändigtvis i blodig revolution eller kaos. Det behöver inte ens leda till att den övergripande tanken om folkstyre ändras fundamentalt. Det finns utrymme för kalibrering, finjustering men även omfattande renoveringsarbeten inom ramen för demokratibegreppet.
