Redan på ett tidigt stadium så insåg vi att Wuhan-sjukan lämnade alla EU-länder ensamma att sköta sina egna krisplaner och gränsdragningar. Många länder stängde sina gränser mot andra EU-länder i strid mot fördragen om fri rörlighet, även lastbilschaufförer kontrolleras, och medicinsk utrustning har givetvis blivit hårdvaluta. Och Italien fick förvånansvärt lite hjälp från EU-grannarna, det var istället Kina som skickade de största paketen med värdefull utrustning.
Detta säger något om vårt Europeiska samarbete. När det väl gäller så finns inte EU. Samtidigt är det just för sådana här tillfällen som vi vill ha en eventuell överstatlighet – samordning vid kriser, krig och katastrofer. När ensam är svag och tillsammans blir vi starkare. Men så fungerar det inte. Vi märkte det redan under flyktingkrisen 2015, det fanns ingen egentlig plan, och länder som öppnade upp sig för massmigrationen fick överbelastningsproblem i samhällets alla delar. De som valde att stänga gränserna klarade sig bättre.
En politisk union som inte fungerar i tider av kris har ingen framtid. Notera att det dessutom är många av EU:s kärnländer som av någon anledning drabbats hårdast av Wuhan-viruset. Både Storbritannien och Central- och Östeuropa har färre fall per invånare. Hade man stängt EU:s yttre gränser mot Kina på ett tidigt stadium så hade smittans epicentrum inte flyttat till Europa.
Det är något märkligt med EU och just gränser, eller hur? Det här är andra gånger på några få år som öppnandet och stängandet av gränserna spelat en avgörande roll. En union som verkar för gränslöshet har inga vapen i kampen mot massmigration och inte heller mot virus. Öppna gränser må vara en vacker tanke på pappret och i John Lennons sång Imagine, men det fungerar dåligt i realiteten av lätt insedda skäl. EU har än en gång visat att EU inte behövs.
