Låt oss vara ärliga – det är ofta ett fåtal personer som styr politik, innovationer och utveckling. Det handlar om en handfull driftiga, kloka eller förmögna individer som på olika sätt formar samhället.
Så var fallet under den svenska stormaktstiden på 1600-talet, då samhället dominerades av skickliga militärer – och likaså under slutet av 1800-talet, då industrialister och innovatörer tog över och lade grunden till landets moderna framgångssaga. Införandet av laissez-faire-politik, som garanterade näringsfrihet och decennier av stark tillväxt, kan tillskrivas några få personers målmedvetna arbete – med friherren Johan August Gripenstedt i spetsen, för att nämna ett exempel på denna elit.
Många menar att införandet av demokrati med allmän och lika rösträtt raderade mycket av denna elitism. Andra hävdar att eliten snarare drog sig tillbaka bakom draperierna, och att de fortfarande styr och ställer – fast i skuggorna.
Under 1990-talet skedde förändringar i det svenska näringslivet som luckrade upp den tidigare hårda socialdemokratiska beskattningspolitiken. Sovjetunionen och Östblocket föll, och nya marknadsliberala vindar blåste in från väst till det lilla, självgoda och tidigare ganska isolerade landet i norr.
H&M:s vd Stefan Persson verkade under 1990-talet aktivt för att avskaffa förmögenhetsskatten. Han hotade med att flytta företaget utomlands om inte regeringen förde en mer företagsvänlig politik. Den dåvarande statsministern Göran Persson accepterade situationen, och Sverige blev snart ett av världens mest gynnsamma länder för miljardärer.
Sverige har idag varken arvsskatt eller förmögenhetsskatt. Dessutom finns intressanta skatteupplägg kring jordbruksfastigheter, som gör det möjligt för förmögna individer att ytterligare lindra sin skattebörda. Och antalet miljardärer i Sverige har mer än fördubblats sedan 1990-talet.
Utöver detta har de rika, precis som i andra länder, möjlighet att placera sina pengar i skatteparadis som Caymanöarna. Men faktum är att infrastrukturen för rika i Sverige redan är mycket fördelaktig i sig – betydligt mer så än för medelklassen eller arbetarklassen.
Nu menar jag inte att det var fel att avskaffa arvs- och förmögenhetsskatten. Jag vill bara lyfta fram detta som ett exempel på hur inflytelserika personer kan påverka politiska beslut. Det var den svenska eliten som drev igenom dessa förändringar – utanför riksdagens och regeringens formella strukturer. Att vi har en överhet som fortfarande påverkar samhällets riktning är alltså ett faktum, och inte någon konspirationsteori.
Och det är klart att det är så. De rika och framgångsrika har alltid haft möjlighet att göra sina röster hörda – oavsett om det råder demokrati eller ej. Att tillhöra eliten är att ha inflytande. Det räcker i princip med att ett halvdussin direktörer bokar ett möte med våra folkvalda en grå tisdag i november – och därefter kan landets kurs förändras. Den ekonomiska verkligheten trumfar alltid politiken. Om storföretagen hotar att lämna landet, eller visar på andra finansiella realiteter, kan inte våra politiker blunda.
Då uppstår frågan: varför reagerar inte eliten på dagens situation – med samhällskaos, kriminalitet och bombdåd? Varför är de så tysta?
Är de helt verklighetsfrånvända där de sitter i sina exklusiva villor, konferensrum och höga universitetssäten? Spelar de tennis i Båstad, seglar i skärgården eller går på filmfestival i Cannes? Ser de inte vad som händer i landet? Snart kan den industriella bas de en gång byggde vara raserad – och den svenska framgångssagan ett avslutat kapitel.
Varför tiger den svenska eliten?
Jag tycker det är en relevant fråga – vars svar sannolikt skulle avslöja en hel del om Moder Sveas sjukdomsbild.
