Debattklimatet i västvärlden har länge varit förlamat av bristen på riktiga argument och sakliga resonemang. Istället sitter folk och kallar varandra för fula saker, ungefär som man gör på förskolan. Och det finns särskilda grindvakter inom media, akademier och politiken som stoppar alltför livliga debatter med dylika metoder.
Det går ut på att försöka navigera samtalet på ett sådant sätt att man inte blir kallad för populist, islamofob, homofob, rasist eller dylikt. Och det är numera inte det lättaste. Exempelvis, islam innehåller en hel del åsikter som skulle kunna kallas kvinnofientliga eller till och med demokratifientliga, så där gäller det att vara ytterst försiktigt. Däremot är det tillåtet att kritisera katoliker eller ortodoxa kristna för liknande brister.
Och vad gäller homosexualitet så anses det inte vara ok att ifrågasätta varför allmänheten högtidligt ska fira män som idkar anal- eller oralsex? Vad folk gör i sovrummet är deras sak, men är det värt att fira på det sättet vi gör idag, med flaggor, parader och fyrverkerier? Det borde åtminstone vara värt att diskutera. Det handlar ju inte om att motsätta sig homosexualitet (det är numera en ickefråga), utan om att det kanske finns roligare saker att paradera kring?
Liknande anomalier finns inom debatter som berör feminism. Allmän rösträtt infördes för över 100 år sedan, kvinnor har haft möjlighet att förändra samhället i grunden, ändå tror många att det finns något slags patriarkat som styr i lönndom. Hade det inte varit feminister som lanserat idén, så hade den kallats för en konspirationsteori, ty den kan inte styrkas med akademiska statistiska undersökningar eller på något annat sätt.
Sist men inte minst så har vi migrationsdebatten. Och eftersom invandring i många länder stöttas eller underhålls med skattemedel så borde det vara en allmän politisk fråga. Det borde inte vara några problem att tycka si eller så. Så länge det handlar om våra egna surt förvärvade slantar så kan man ha åsikter om hur de spenderas.
Men, nej, alla som är emot invandring kallas för rasister eller nazister. Så slipper överheten debatten om hur skattepengarna används, och varför man släpper in hundratusentals personer, ofta utan vettig utbildning, analfabeter, och med en främmande kultur i bagaget.
Detta skulle ju aldrig kunna säljas in med med normala politiska argument. Eller hur?
Låt oss ta emot hundratusen lågutbildade afrikaner och försörja dem på obestämd tid, och sedan tar vi emot deras släktingar och försörjer dem också med skattemedel. Det är en bra idé som folk skulle rösta på. Låt oss använda det i vår valkampanj!
Nej, ingen skulle gå med på det, om det lanserades på det sättet.
Denna politik kan bara genomföras i ett samhälle där befolkningen belagts med censur och munkavle, där grindvakter styr media och politiska debatter, och där vanligt folk är rädda för att säga sin egentliga mening, eftersom det kan sluta med social uteslutning eller offentlig skam.
Men nu har det gått för långt, folk börjar tröttna på leken, och samhället knakar i fogarna.
Det kanske kan vara värt att få uppleva lite social bestraffning, eller till och med bli kallad för rasist? Det är ju trots allt bara ord, och våra åsikter är knappast extrema, utan ljummen mittenpolitik.
