När det börjar gå upp för allt fler att något inte står rätt till i Svedala, då börjar de självklara frågorna att krypa ut ur vrårna, där de tidigare gömt sig, rädda för att visa sig. Orsaken till flyktingkrisen – och det stora hål den kommer att borra i statskassan – kan inte enbart förklaras med att det är krig i Mellanöstern. Det är nästan alltid krig i Mellanöstern.
Globalisering och EU:s kollapsade gränser nämns också som orsaker, men den största anledningen till att så många söker sig till Sverige är att vi har bjudit hit dem. Genom att föra en expansiv flyktingpolitik har antalet asylsökande ökat från år till år.
Och det är givetvis inget fel på att föra en frikostig flyktingpolitik, om man planerar för den, om man kan finansiera den, om det finns bostäder, skolor och infrastruktur. Men så är tydligen inte fallet.
Var någonstans gick det fel?
Ja, det är en lång historia. Vi kan lika gärna börja på 1970-talet, då socialdemokraterna och LO avskaffade arbetskraftsinvandringen, vilket var ett uselt drag. Invandring som inte är självförsörjande blir förr eller senare impopulär och förlorar i folkligt stöd. Och även ur ett samhällsekonomiskt perspektiv så är det av vikt att alla invånare försörjer sig, både svenskar och utrikes födda.
Att i det läget enbart satsa på flyktinginvandring var inte helt solklart. Jag antar att väljarna valde att se mellan fingrarna med detta, då det från början rörde sig om få asylsökande som försvann i den gigantiska statsbudgeten. Det gjorde inte så mycket att nykomlingarna satt på läger i flera år, att det tog många år för dem att få arbete. Det offentliga betalade glatt för uppehället under tiden. Sverige var ju en moralisk stormakt, och verkade för internationell solidaritet.
1989 blev emellertid flyktingtrycket så stort från det forna Jugoslavien att Sverige stängde gränserna för alla utom FN-kvotflyktingar. Det var under regeringen Carlsson som detta beslut togs på luciadagen det året, därav namnet luciabeslutet. Några år senare, under Bildt öppnades gränserna igen, och flyktingmottagningen fortsatte som förut.
I skiftet mellan 1980- och 90-tal syntes ett antal främlingsfientliga grupperingar. Vi såg nationalister och nazister med fanor som marscherade på våra gator, företrädesvis på Karl XII:s dödsdag och liknande bisarra högtider. Vad vi kan säga om detta är att de var väldigt få till antalet, och knappast utgjorde ett direkt hot mot samhället. Långt färre än de väldiga motdemonstrationerna som drog till sig vänsterfolk från hela Skandinavien. Ur denna nationalistiska sådd grodde emellertid dagens snabbväxande parti Sverigedemokraterna. Idag är de desto fler, och måhända är de mer anpassade, det är mer folkdräkt än hakkors, och hellre snedlugg än rakad skalp.
Motreaktionen mot de rasistiska tendenserna i samhället kom att bli nästan värre än själva rasismen. Debatten låstes på ett ohälsosamt sätt. Alla som propagerade för en moderat eller minskad flyktingpolitik fick rasistkortet och brunmålades. Den berömda åsiktskorridoren byggdes. Flyktingpolitiken, som den såg ut, kunde inte röras. Man kunde inte prata om volymer, och framförallt inte prata om flyktingpolitikens påverkan på ekonomi, skolresultat, brottslighet etc.
Sverigedemokraterna såg genast att det fanns ett gyllene tillfälle att ensamma bryta mot alla regler och konventioner i den trånga korridoren; de fick snabbt många anhängare, och är idag en av landets största partier.
Under 1990-talet öppnades möjligheter för arbetskraftsinvandrare från EU, och där bröt sossarna med sina tidigare strategier. Göran Persson kallade t o m företeelsen för social turism. Men det gick inte att stoppa, ty det hela låg ju på EU-nivå. Och det fungerade bra, det var inget som direkt märktes, förutom att din hantverkare numera hette Chrystof och kom från Polen, och att du plötsligt hade råd med den där verandan du gått och drömt om. Chrystof tog inte lika mycket betalt som Janne, den förra killen.
Arbetarrörelsen har alltid haft problem med folk som kommer till landet, lär sig språket, arbetar och skapar sig en framtid. Ofta är det dylika personer som utvisas. Att konkurrera med arbetarrörelsen är livsfarligt. Det är lagar och avtal som gäller, man ska vara kollektivansluten och ha en röd ros i kragen. Ignorerar du samförståndsandan och Saltsjöbadsavtalen så hamnar du i helvetet.
Alltså är det bättre med flyktingar. De jobbar inte lika mycket. Det blir inte lika mycket trubbel. Men kranen gick bara att vrida åt ett håll. Kanske var det en kollektivansluten hantverkare som byggde den, vad vet jag? Där står vi idag.
Det är väl ungefär det som är problemet. Den korta versionen.
