I Olofström, ett samhälle i nordvästra Blekinge med ca 15,000 invånare, fanns det ca 16 personer anställda på polismyndigheten 1980. Idag finns inte polisstationen kvar, utan lagens väktare i Karlshamn får ta hand om verksamheten i Olofström. Avståndet är ca 30 km mellan de bägge kommunerna.
Vad jag förstår så är det här inget ovanligt, småstäderna mjölkas på polis och rättsväsende, något som egentligen tillhör statens allra viktigaste uppgifter.
Inte ens under en borgerlig regering har situationen blivit bättre. Stöld och villainbrott prioriteras inte särskilt mycket. Istället satsar politikerna på kriget mot narkotikan, och kriget mot terrorismen. Allt mer pengar läggs på elektronisk avlyssning och registrering, vilket knappast avhjälper vardagsbrottsligheten.
Allt var verkligen inte bättre förr. Men jag föredrar de här snälla bylingarna på bilden än dagens polis, vars svarta uniformer snarare för tankarna till militära insatsstyrkor, än till civil rättskipning. Fast vi slipper ju se dem, de lyser ju allt mer med sin frånvaro.
Lokala patrullerande poliser ger en känsla av trygghet för invånarna, och en känsla av otrygghet för de som står på fel sida av lagen. En känsla av gemenskap kan byggas upp på det här sättet, mellan samhället och rättsväsendet. Man frågar polisen om vägen, man berättar om man sett något ovanligt, eller så hälsar man bara, precis som man hälsar på grannen eller personalen i livsmedelsbutiken.
I dagsläget får man istället en känsla av att gapet växer mellan polis och medborgare, speciellt i förorter och problemtyngda områden. Vi inser att det finns en hel del att vinna samhällsekonomiskt genom att återinföra lokala poliser och polisstationer. Inte bara i reda pengar, genom minskad brottslighet, utan även genom att medborgarna känner större trygghet i sin närmiljö.
