Kanske är det bara jag som är lite ointresserad, disträ eller sommarslö – men var är glöden i valrörelsen – har jag missat något? Om blott 27 dagar är det dags att välja vilka som ska sitta i riksdagen och bilda regering. Och för vissa partier är det här ett ödesval. Valet 2010 kommer att rikta in kompassen för många år framöver.
För moderaterna handlar det om att behålla makten, de har skött statsfinanserna exemplariskt, jämfört med de flesta länder har vi klarat finanskrisen med bravur. Istället för kris har vi ställt in siktet på nästa högkonjunktur, företagen har börjat att anställa, och hålet i plånboken är inte längre lika stort.
Trots den monumentala fadäsen med FRA-lagen – där man bejakat allmän avlyssning och registrering av medborgarna på internet – gillar vi Fredrik & Co. Och kanske handlar det om att alternativet mest påminner om lustiga huset på Gröna lund.
Sossarna som en gång i tiden var Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti har blivit ett rent skattehöjarparti som även ägnar sig åt bidrags-, gender-, hbt-frågor och trubbig miljöpolitik. Kanske vore det bäst för alla parter om alliansen vann ännu en gång. Då skulle sossarna tvingas att genomföra en verklig förändring, och inte blott en kosmetisk botoxinjektion som man gjorde efter förra valet. Om s förlorar ännu en gång väntar rejäla utrensningar, Mona kommer att ryka, liksom flera andra i partitoppen. Risken finns att interna stridigheter tar vid, vilket tar energi från oppositionsarbetet, och leder in dem på ännu smalare stigar.
Vad gäller småpartierna så hänger kd och c kvar på ganska låga nivåer, medan fp ser ut att öka något. Här har man ett nytt ansikte i Jan Björklund, och givetvis är skolfrågorna viktiga för de flesta, även om jag personligen tycker att det är ganska urvattnat att alltmer profilera sig som ett skol- och utbildningsparti – när man egentligen borde vara det liberala parti man skryter om att vara.
Centern har en ganska okarismatisk yta, men Maud Olofsson är inte född i farstun och kan komma igång rejält i partiledardebatter. Samt att det finns flera intressanta liberala profiler i partiet. Men centern kommer inte riktigt loss, och har svårt att vinna de breda massorna.
Kd har jag svårt för då jag inte är lagd åt det religiösa hållet, men visst de har en del allmänborgerliga spår som kan tilltala. Partiets grundidé, men även dess största problem är emellertid den kristna värdegrunden. Det blir svårt att trampa upp den stigen i vårt sekulariserade land.
Vänsterpartiet har jag om möjligt ännu större aversioner emot; vi pratar om ett parti som fortfarande har medlemmar som kallar sig kommunister, som under 70- och 80 talet reste till Kuba och Östtyskland på utbildningsresor, som hyllade revolutionen, totalitarismen, våldet och utrensningarna. Naturligtvis har de få anhängare, de har inte ökat nämnvärt sedan förra valet. Det förvånar mig att de år efter år klarar sig över 4%-spärren. Om de rödgröna förlorar valet så ligger Ohly pyrt till, frågan är om de klarar 4 år till utanför maktens korridorer? Risken finns att de vissnar och dör.
Miljöpartiet är stjärnan i året valrörelse, och Maria Wetterstrand är valets okrönta prinsessa. Koldioxidhysterin och klimatfrågorna har fört partiet till oanade höjder. Och visst är miljön viktig (den är ju själva förutsättningen för vår överlevnad) men om vi skrapar på ytan, är mp:s metoder verkligen effektiva? Ska höjda skatter och avgifter verkligen leda oss till ett mer hållbart samhälle? Bakom den tunna fernissan har vi ett traditionellt sosse- och förbudsparti.
Sverigedemokraterna är folkhemsrasisterna som nästan blivit rumsrena på många håll i landet. De rider på efterdyningarna av den misskötta svenska flyktingpolitiken, men sd har egentligen inga lösningar, och förutom invandringsfrågan är det ganska tomt i den ideologiska loggboken. Hur ska de stänga gränserna i en värld där folk reser allt mer, flyttar allt oftare med allt snabbare och effektivare färdmedel? Och varför? Min gissning är att de inte kommer in i riksdagen.
Piratpartiet har jag sparat till sist, här dväljs en del goda idéer sida vid sida med politiskt mischmasch, jag tänker framförallt på tankarna kring läkemedelspatenten, som knappast är ordentligt genomlysta. Att staten skulle bekosta all läkemedelsforskning är knappast en långsiktig lösning, utan kanske ett ännu större problem? En förstatligad eller socialiserad läkemedelsindustri väcker ganska tråkiga minnen åtminstone hos mig. Detta i kombination med märkliga uttalanden om barnpornografibrott gör inte saken bättre.
Slutligen så tror jag att alliansen vinner, om inget oförutsett händer. Mona Sahlin är ju inte ens populär bland sina egna. Bortom skattehöjarivern böljar oändliga ideologiska träskmarker. Vad är det egentligen sossarna vill? Ska vi tillbaka till tiden med skyhöga skatter, statliga monopolföretag, flumskola, en TV-kanal och föreningsbidrag för hemmapyssel – eller finns det en socialdemokrati för 2000-talet? Och hur ser den ut?
Ibland misstänker jag att sossarna i dagsläget skulle ha påmint ganska mycket om de nya moderaterna – om de nya moderaterna inte fanns vill säga. Den specifika politiska positionen är ju inmutad. Och det råder stor trängsel i den svenska mittenpolitiken.
Så, nu har vi blå sossar istället för röda, och det är inte fy skam i ett land som blott för några decennier sedan planerade och påbörjade att förstatliga näringslivet.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, valet, val2010, val 2010
