Under de två senaste presidentvalen har den amerikanska progressiva rörelsen haft enorma framgångar. Eller rättare sagt, de skulle kunna ha haft det, om de spelat sina kort bättre. Och jag tänker på Bernie Sanders starka kampanjer som lyckades locka till sig både vänsterväljare och s.k vanligt folk. Den radikala rörelsen har förmodligen aldrig lyckats bättre i kapitalismens hemland, men vad var det egentligen som gick snett?
Förutom att Sanders blev utspelad av sina egna partikamrater till höger, så blev han också utmanad av sina egna vänsteranhängare, som uttryckte tveksamhet över en vit äldre man.
Vänstern har historiskt sett alltid haft en dos av identitetspolitik. Även om klasskampen var central, så kunde den dessutom delas upp i underavdelningar, kvinnorörelsen, minoritetsrättigheter osv, vilket var ett sätt att bredda kampen. Men nu har vi kommit till ett läge där identitetspolitiken börjar bli ett internt problem.
Den traditionella klasskampen fragmenteras i mindre konflikter, mellan män och kvinnor, svarta och vita, hetero, homosexuella, trans osv. Och många inom vänstern har sett detta som något positivt. Då den ”äkta” klasskampen inte gett några resultat under tider när medelklassen expanderade, och viljan till kamp och förändring var låg bland arbetarna.
Situationen har dessvärre försämrats. Vi ser att medelklassen i USA utarmas, och många inser att de aldrig kommer att bli lika framgångsrika som sina föräldrar. De traditionella industrijobben har flyttats till Sydostasien, blott en bråkdel har ersatts av data och it, och dessa möjligheter är ojämnt geografisk fördelade. Vad som finns kvar är jobb inom service-sektorn, som inte är lika välbetalda eller säkra. Att, som förr om åren montera ihop en Pontiac på en stor bilfabrik ger förmodligen större inre tillfredsställelse, även om jobbet är hårt, samt en delaktighet i det generella amerikanska samhällsbygget – än att lasta upp frukostflingor utmed hyllorna på Walmart.
I det här läget blir den klassiska klasskampen plötsligt mer attraktiv, vilket Sanders framgångar visade, men vänstern har tappat sitt effektivaste verktyg, och smulats sönder i småstrider. Och nu börjar vänstern inse att de blivit lurade, och även den här fragmenteringen kommer förmodligen att skyllas på kapitalisterna. Det ligger förvisso i storbolagens intressen att vänstern inte ska enas mot dem, och då är det logiskt att uppmuntra idéerna om patriarkatet, systemisk rasism och HBTQ osv. Men det var vänstern själva som började med det.
Vad som är eget förvållat och gjort av andra kan förstås diskuteras. Vänstern har ju samtidigt vuxit genom splittringen i alla dessa otaliga och smått förvirrade kampgrupper. De har tagit över akademier, medier och byråkratjobb.
”Business-demokraterna” med Clintons, Obama och Biden i spetsen skulle aldrig släppa fram vänsterfalangen. För dem är radikalism blott en krydda och ett sätta locka med sig underklassen och minoriteterna, men när det väl gäller så dumpas vänsterkandidaterna. ”Business-demokraterna” påminner alltför mycket om ”Never-Trump-fraktionen” eller ”Neocons” hos republikanerna, och representerar i mångt och mycket samma idéer och inställning till politiken. Ibland kallas de här koalitionerna för ”mono-partiet”, dvs olika partier som i princip driver på liknande intressen, initierat av näringslivet, intresseorganisationer osv.
Den verkliga politiska uppdelningen i USA är med andra ord den riktiga vänstern med Sanders & Co i spetsen, Trumpanhängarna (MAGA) och därefter mono-partiet. Och vi inser plötsligt varför så vitt skilda presidenter som George Bush och Barack Obama drev en närmast identisk utrikespolitik, fortsatte krigen i Mellanöstern, trots allt prat om ”Change”. De tillhörde bägge mono-partiet, och tillfredsställde samma intressen.
Obamas svek är också ett ämne för den försmådda vänstern; där den förste svarte presidenten inte alls levererade enligt förväntningarna, utan kommer att gå till historien som en idélös, narcissist, krigshetsare med trendig kostym och glatt leende. Många gillar honom, men vet inte riktigt varför, de kan inte heller förklara vad han gjorde för gott, bilden av ”den gode presidenten” fungerar närmast som ett slags tankevirus.
Vad vi ser är alltså en spelplan där mono-partierna (många kallar dem även globalister etc) slåss mot ena sidan högerpopulister och på den andra flanken den klassiska vänstern. Både populisterna och vänstern ser industrijobben försvinna, samhället och medelklassen rasa – och de reagerar på olika sätt. Bägge rörelserna är drivna av folket, och kanske har den folkliga högern och vänstern aldrig befunnit sig så nära varandra. Om de kunnat bilda en ohelig allians så hade spelarna i toppen inte suttit lika säkert.
Vad vi lär oss av detta är att uppdelningen mellan vänster och höger till stora delar är en hägring. Och att det ligger något i frustrationen över att den politiska utvecklingen alltid går åt samma håll, oavsett vilket parti vi röstar på. Samt känslan av att gång på gång bli lurade. Oavsett var vi befinner oss på den politiska kartan.
