Många människor kallar sig fortfarande kommunister, och tror sig kunna skapa ett rättvist samhälle influerat av Karl Marx läror. De kritiserar liberala demokratiska värderingar och ondgör sig över dagens ”penninghunger, rovkapitalism, utsugning av fattiga länder, USA:s militära dominans” etc etc.
Kommunisterna pekar på en rad utmaningar som vår värld står inför, det är sant. Men dessa problem är inget jämfört med Marx blodiga politiska arv. Har ni inte hört det förr, så ska ni få höra det nu.
Marx teorier utgår ifrån arbetarklassen situation under första hälften av 1800-talet. De fattigaste arbetarna (proletärena) uppmanades att resa sig och ta makten från industriägarna (bourgeoisin), med våld om så krävdes (revolutionen). Därefter följde en tid av arbetarstyre (proletariatets diktatur), slutligen infann sig det klasslösa samhället (kommunismen). Marx berättar inte hur detta idealsamhälle är beskaffat, men det utlovas t ex ”lön efter behov” o dyl.
Eftersom arbetarklassen redan under slutet av 1800-talets fick det bättre ändrades den politiska kartan. För att fånga upp den nya spirande medelklassen uppstod marxistiska rörelser som tog avstånd från revolution och blodsutgjutelse, de kallades revisionister eller socialdemokrater. Avhopparna närmade sig den liberala politiska traditionen, och de använde sig av fria val och parlamentarism för att nå sina mål. Sveriges socialdemokrater är ett bra exempel. Numera är marxismen blott en krydda i dessa partiers manifest.
Marxismen var med andra ord föråldrad redan för 100 år sedan, något som inte skulle hindra dess spridning. Ett fullkomligt bokstavstroget marxistiskt samhälle har förmodligen aldrig existerat, men många försök har gjorts i exempelvis Ryssland, Kina, Kuba etc.
Det grundläggande problemet bestod i vad man skulle göra med medborgare som inte integrerade sig i ”proletariatets diktatur”. I de flesta fall blev folkmord följden. Varken Sovjetunionen, Kina, Kuba etc lyckades ta sig vidare till det kommunistiska stadiet, de förblev fast i ”proletariates diktatur”.
”Kommunismens svarta bok” (red Stéphane Courtois) ger en föreställning om hur många som mördades i Karl Marx namn:
20 miljoner i Sovjetunionen,
65 miljoner i Folkrepubliken Kina,
2 miljoner i Nordkorea,
2 miljoner i Kambodja,
1 miljon i Vietnam,
1 miljon i de östeuropeiska kommuniststaterna,
150 000 i Latinamerika,
1,7 miljoner i Afrika,
1,5 miljoner i Afghanistan
Samt tiotusentals döda i länder där kommunisterna aldrig lyckades erövra makten. Andra författare har till och med hävdat att de verkliga siffrorna är högre. Jung Chang, författare till ”Mao : The Unknown Story”, menar att 70-75 miljoner kineser dödades. Andra historiker menar att i det kommunistiska Vietnam dödade närmare 2,5 miljoner människor.
Bland de exempel som tas upp i boken kan nämnas: tiotusentals fångar samt hundratusentals arbetare och bönder i Sovjetunionen mellan 1918 och 1922, fem miljoner som dog av svält 1922, de 5 miljoner som dog när Don-kosackerna deporterades till Sibirien, de 600 000 människor som mördades under 1930-talets utresningar, de 2 miljoner bönder, kulaker, som deporterades 1930-1932, de 6 miljoner som dog under svälten i Ukraina 1932-1933, deporteringarna av polacker, ukrainare, balter, moldaver, volgatyskar, krimtartarer, deporteringen och mördandet av stadsbefolkningen i Kambodja samt slutligen Kinas förföljelse av befolkningen i Tibet. Denna förkortade redogörelse är hämtad från Wikipedia.
Andra politiska rörelser som inspirerats (medvetet eller omedvetet) av Karl Marx läror är nationalsocialismen (nazismen), där borgarhat byttes ut mot judehat. Judarna ansågs ha sugit ut och konspirerat mot det tyska folket, jämför med borgare vs proletärer. Även den centrala planeringen och det kollektivistiska samhällsbyggandet har många likheter med Marx ideologi (Resiman, Mises m fl skriver om likheterna mellan nazism och socialism). Nazisterna mördade ca 6 miljoner judar, och startade andra världskriget som krävde ca 40 miljoner liv.
Miljoner människor mördades, deporterades, fängslades, torterades – inte för att de begått några brott – utan för att de inte passade in i systemet. De fick ingen rättvis rättegång, ingen rättvis behandling och ofta inte ens en gravsten. Notera att bakom varje mördad människa finns ett liv, ett öde, en familj, önskningar, förhoppningar, smärta och lidande.
Karl Marx må ha blivit feltolkad, missförstådd eller blott använd som en förevändning av 1900-talets diktatorer, men även hans ursprungliga revolutionära idéer saknar respekt för människors liv eller egendom. Alla politiska styrelseformer är belagda med fel, brister eller vanföreställningar, men aldrig någonsin i historien har så många människor mördats som i Karl Marx namn.
Måhända är det dumt att räkna upp antalet lik för att fördömma dagens kommunister? Alltför många har gjort samma uppräkning som jag själv. Men hur stora är utsikterna för att ytterligare ett nytt marxistiskt experiment ska lyckas? Är det ens lönt att krydda liberala värderingar med en smula marxism, som t ex dagens socialdemokrater och vänsterpartister gör? Borde inte 1900-talets massmord avskräcka från denna beska krydda?
Att kämpa för jämlikhet, rättvisa och anständiga löner kräver ingen marxistisk ideologi. Att hjälpa fattiga och utstötta kräver ingen kommunism. Att bygga en fungerande och rättvist stat kräver inte mord på miljoner oskyldiga människor.
