Det har rapporterats om utbrett valfusk under det amerikanska presidentvalet. Avlidna personer som hittas i röstlängderna, kontrollanter som inte får tillträde, röstsedlar som kastats, samt ovanligt många extraröster som plötsligt dyker upp med stark övervikt för en av kandidaterna.
Givetvis kommer det här att leda till utredningar och omräkningar, det är en naturlig del av processen. Och vi vet ingenting om valfuskets omfattning förrän undersökningarna slutförts. Först då får vi reda på om valresultatet påverkats.
Valfusk i västvärlden tas alltför sällan på allvar, det negligeras och förringas. Det är tydligen sånt som händer i underutvecklade länder, och inte hos oss. Men röstbedrägeri är detsamma som att diskvalificera folkstyret. Om ett val manipuleras så undermineras hela den demokratiska idén. Det är ytterst allvarligt, och kan inte skojas bort som lite fusk eller mygel.
Då kan vi lika gärna ha en kung, diktator eller en handfull byråkrater som leder landet. Eller kanske ingen ledning alls? Utan vi låter kommuner och regioner ta alla viktiga beslut på gräsrotsnivå. Att välja lokala representanter utifrån mindre befolkning borde vara lättare att genomföra och kontrollera, än en valsystem som består av miljontals röster över en hel kontinent.
Frågan är om det demokratiska systemet är skalbart? Demokratin så som den fungerade i antikens Athen och även i dagens Schweiz vilar på småskalighet, samt integritet och respekt för systemet. Den röstande medborgaren bör vara välinformerad, med möjlighet att inhämta olika slags åsikter och synvinklar, samt känna delaktighet och ansvar. Hon bör tillika vara en bidragande del av samhället som hon vill vara med att påverka. I ett samhälle med hög tillit, låg arbetslöshet, arbetsmoral och samhällsansvar så är detta inga problem. Men så ser inte våra samhällen ut längre.
Ett system där kandidaterna säger sig verka för demokrati, öppenhet och pluralism – och sedan accepterar valfusk för egen vinnings skull – är en form av diktatur. Det är blott ett vackert uppsminkat totalitärt samhälle. Medborgarna hålls i god tro om systemets förträfflighet och rättvisa, medan det händer helt andra saker bakom scenen, där folket varken har tillträde eller insyn. På sätt och vis ett perfekt system för en autonom och självrättfärdig elit som inte vill stöta sig alltför mycket med folket.
Men när medborgarna en dag tappar tron på demokratin – huruvida den någonsin existerat eller fungerat – vad ska de göra, vart ska vända sig? Hur kritiserar vi ett system som anses fullkomligt av de flesta?
Vi som trodde att vi uppnått den bästa av världar, med ett perfekt styrelseskick och samhällsorganisation; kanske har resan bara börjat?
