Det är många vänsterliberaler och socialister som frågar sig varför det blåser radikala högervindar runt om i världen, från Trump, Farage, Le Pen, Milei, Bukele till Orban, Fitzo, Meloni och Weidel?
Det handlar om ledare som sätter nationen och medborgarna främst, som är kritiska till migration, skatter och byråkrati. Det kan förekomma undertoner av kristenhet, tradition och konservatism i olika omfattning. Men högerextremisterna har många individuella olikheter och de beskrivs därutöver som populister.
Vänstern kommer ofta fram till att egoism och misstänksamhet ligger bakom rörelsen. Att många av oss helt enkelt inte hyser någon sympati för andra raser, kulturer och religioner. Att vi gillar oss själva bäst och vill leva i en konservativ bubbla.
För vi kan ju inte skylla på samhällsklimatet eller ekonomin, ty vi lever ju i de bästa av världar; och vi kan med lätthet köpa ett bättre vin än medeltidens kungar drack, och vi har centralvärme, bilar och allsköns elektroniska leksaker.
Varför uppkom inte högerextremismen efter krigsslutet när Europa låg i ruiner, då var ju folk fattiga, skitiga och olyckliga, de borde ha haft större anledning? Åtminstone enligt vänsterns logik.
Problemet med härledningen till egoism är att den inte ens håller för en snabb granskning. Den högerextrema rörelsen främjar ju familjen och folket, och sätter egentligen inte individen främst. Det är ju i mångt och mycket en kollektivistisk ideologi. Däremot gillar man inte vissa kulturer och yttringar. Man drar gränser för vad som anses vara bra och dåligt, rätt och fel, och främjar trygghet på gator och torg samt kvinnofrid.
När man tänker efter så är högerextremismen inte så extrem egentligen. Dess budskap är ganska självklar. Man vill främja sin egen särart och kultur, samt utveckla sitt eget land, och inte betala för främmande människor och deras kulturella yttringar. De får gärna odla sin kultur, men inte i våra länder, utan i sina egna hemländer.
Detta kallar ju vänstern ofta för rasism, men det är ju ganska långt ifrån forna tiders skallmätningar och underkännande av andra rasers civilisation. Dagens höger bryr sig inte så mycket om hur andra folk lever och vilka gudar de dyrkar, så länge de befinner sig på hemmaplan. Man delar inte upp folk i olika hierarkier och raser, alla får leva som de vill, men inte på andras bekostnad. Alla har rätt till enrum och möjligheten att utveckla sin egen särart.
Ofta kopplas det här synsättet till den den så kallade alternativhögern. Medan de gammelkonservativa gärna rankar folk och kulturer så gör nyhögern inte det på samma sätt. Det finns inget egenvärde i att måla upp olika kulturella utvecklingskataloger, intresset lutar mer åt det egna folket, de egna värderingarna och den egna historien.
En stor orsak till den moderna högerns framväxt är ju förstås massmigrationen och de stora förändringar som den fört med sig, i form av ökad brottslighet, osäkerhet och rädsla. Dessa faktorer vill vänstern sällan erkänna, eftersom det multikulturella samhället är deras skapelse och de har arbetat hårt för att nå hit. De döljer ofta den ökande kriminaliteten med floskler som ”ökad anmälningsbenägenhet” och massage av statistisk. De ser våra sönderfallande samhällen som något positivt, och de dyrkar den härskna doften av curry, beundrar klotter och tycker att trasiga stadsdelar är ”levande”.
Nu börjar vi komma till ett läge där man undrar vem som är extrem egentligen? Handlar det mer om vänsterextremism än högerextremism?
Att med flit och vilja rasera våra fina välordnade samhällen och förvandla dem till något som liknar tredje världens samhällsordning, det kan väl inte vara friskt? Det är väl snarare ett utslag av ondska?
I ett större perspektiv så ser vi hela modernismens misslyckande. Vi trodde på stadsplanering, den atomiserade människan, ateism, rena raka linjer, betong, glas och stål. Borta är ornamenten och snickarglädjen, vad vi ser är prefabricerade element som kombineras på olika sätt, men som ofta manifesteras som trista grå lådor utspridda över våra städer, och inte sällan överösta med arkitekturpriser och utmärkelser. Att förfula konsten och kulturen verkar uppenbarligen vara en central del av den sena moderniteten.
Vi ser det i filmer av exempelvis Lars von Trier, där äckel och utstuderad förnedring är centrala teman, eller Poor things av Yorgos Lanthimos. Dessa alster höjs till skyarna tillsammans med verk av konstnärer som Marina Abramović, där vi även ser en dragning åt det ockulta, vilket bidragit till rykten om att samhällseliten ägnar sig åt demonisk verksamhet. Filmer som Eyes wide shut av Stanley Kubrick anses avslöja dylika ting, men är förmodligen ett utslag av samma fenomen.
Dagens kulturyttringar översköljer oss med våld, översexualisering, hedonism, drogromantik, sönderfall och rå dumhet. Samtidigt som väktarna av denna ordning med pedantisk noggrannhet märker ord och stavelser, ifall de utsätts för minsta kritik, och inte drar sig för straffa dig med social utfrysning och karriärmord.
Den moderna högern reagerar förstås mot allt detta. De vill ha normal kultur, normal invandring och normala samhällen och inte avantgardistiska experiment, aktivism och radikal förändring. De ser inget egenvärde i att omvärdera vår existens in absurdum, och förkasta all gammal ordning i syfte att skapa något nytt, oklart vad.
Detta är en kort förklaring till högerns snabba framväxt. Om vi därutöver bör kalla den extrem handlar om egna preferenser och vilken sida man valt i det så kallade kulturkriget.
Bild från Wikimedia.org
